på näset

Jag går under järnvägen och glömmer att staden finns. Höghusen sjunker ner i jorden. Asfalten drar sig tillbaka. Jag står vid sjön och vänder ryggen till och längtar efter att ta av mig skorna och vada ut i vattnet. Jag tänker mig att det är kallt och lite dyigt.

Jag går över bron och färdas 49 mil söderut. Sjövatten och vitsippor. Björkpollen och lönnblom. Något skälver i bröstet när jag går upp för grusvägen och det knastrar under fötterna på ett sätt som ringer som mitt eget namn. Jag viker av in i skogen och går på stigar jag aldrig förut känt. Det är märkvärdigt. Hur kan jag vara vilse i en skog som luktar så välbekant?

Jag blir arg på människorna som bor där; människor jag inte känner. De grillar och metar och har ingen aning. Jag presenterar mig för träden, vart och ett, och säger: vi ses snart igen. Kanske redan i morgon. Om ni kunde skicka ett meddelande genom jorden? Om ni kunde hälsa att jag längtar, gråter torrt på bussen och lovar? Det är inte länge kvar nu. Helge Å och Låkasjön och skålgropsstenen; jag är hos er snart. Jag glömmer aldrig.

Annonser

adressändring

Efter dessa tre år rör jag mig alltså vidare och jag inser att det verkligen är dags. Att städa ut och lämna. Inte glömma, men aldrig gå tillbaka.

Det är så mycket som är likt. Tiden, lukten, platserna. Jag blir förvirrad om morgonen när jag sluter ögonen vid tåget. Jag minns andra vintrar som aldrig tog slut, och vad som följde efter dem. Men detta är något annat.

Allt är just som då, men helt annorlunda. Jag har större planer. Jag väntar på något bättre.

hetvägg

Jag tänker på värme,  vitsippor och vetorätt. Vi står till knäna i snömodd och knyter näven. Det är ett ljud i luften, en ton som inte går att lokalisera. Ett skrik som inte går att tysta. Vi vänder på bokstäverna och skriver så fort vi kan, utan att hinna andas, som om vi är rädda att orden ska försvinna lika fort som de kom.

För varje sak vi upplever glömmer vi något annat. Summan av minnen är konstant.

Oktober 2011

Det finns en oändlig lucka av tystnad. Kanske är det möjligt att fylla den, till slut.

 

Jag vaknar ur dvalan med blödande händer. Mina fingrar, som kände din kropp som min egen – varje linje, varje krök – har trevat oupphörligt utmed kanterna i hålet du lämnade efter dig. De är skarpa och oförsonliga. Det är blod på klänningen och lakanen, jag är blek och uthungrad.

Vart jag än går följer det där tomrummet efter mig som en tyst och trogen skugga. Jag måste ta spjärn för att inte falla ned i det; det är större än mig. Mina såriga händer gräver och river, försöker nöta ned kanterna så att de inte ska plåga mig så, mjuka upp konturerna, tills det bara är ett oformligt, uddlöst mörker. Jag känner mörkret; jag har burit det länge. Jag klarar bara inte av det när det är format som du, när det går som en man genom rummet, när det ligger bredvid mig i sängen och trevar över bröstkorgen.

Ögonblicket mellan bro och mark, när du bara faller. Jag hänger där, som en oavslutad bokstav. Jag vill bara landa, brytas, läka, resa mig och gå. Ned i marken, ned i motorvägen.

Det är alltid där jag slutar.

Det är alltid där jag börjar, om.

som vill fälla vingarna ut över världen

Vi går omvägar. Över gatan, fyrtio meter på den sidan, över gatan igen, hundra meter på andra sidan. Vi väjer undan och viker av för att slippa snubbla. Vi vill bara stå kvar, hålla oss på fötter, inte förstöra våra leder så förbannat. Inte stryka för nära gatan, hörnen, bussarna.

Vi vill fram, fort, men det finns inga genvägar, inga raka spår.

Ingen sand. Den är redan nedtrampad och införlivad, den rivs upp och fastnar under skorna och följer oss in, lägger sig i knävecken och i gommen och knastrar hela natten. Vi vaknar med rivsår. Vi somnar med skoskav. Vi rör oss däremellan, stelt och vaksamt och utom oss av svält.

alltid saknad, aldrig glömd

Jag minns inte vädret den dagen. Jag vet att solen sken ofta och jag hatade det. Mina dagar var mörker, grottekvarn och piller för allting. Jag minns att jag gick på cykelbanan vid Universitetet, helt bedövad av hur ingenting längre var som det skulle.

Och sen skrev han ”Gå inte in på Aftonbladet! Håll dig borta!”

Och jag gick in på Aftonbladet och förstod ingenting.

Det är svårt att sörja en människa man aldrig känt. Jag har redan provat. Men jag tog liksom avsats i all den kärlek som vällde fram, från alla, överallt. Som om jag äntligen fick bekräftat att det inte bara var jag. Att man inte måste ha känt dig, rört dig, talat med dig för att ha varit med dig. Att du var precis så fantastisk som jag alltid inbillat mig. Att du var störst. Att du var nummer ett.

Alltid nummer ett.

Så jag sitter här, ett år senare. Solen skiner. Ljus och mörker har avbytt varandra, som de ska, som det måste vara. Min förlust är fortfarande försumbar; jag har inte förlorat min mest älskade, min far, min bästa vän. Men jag har förlorat något. En drömbild, en stolthet, en hjälte. Jag har förlorat hoppet jag hade, om att du skulle återvända och jag få sitta där och skrika ”slånbärsfitta” framför en SM-final och äta på fingrarna och säga ”du och jag Stefan, du och jag!”. Det är en konstig kärlek det här, men det är en kärlek, och den är kvar, den är kvar.

Jag dammsuger Youtube och suger i mig varenda sorgsen kommentar jag ser. Det är inte bara jag, Stefan. Man måste inte ha känt dig, rört dig, talat med dig för att ha älskat dig.

Vi saknar dig, ska du veta.