om du bara kunde sluta vara död

Det finns ett INNAN, ett UNDER och ett EFTER. Vi börjar från början:

Innan: Jag var ett troll. Våren 2002 och jag gick runt och dolde mig på alla tänkbara sätt; i lugg, i sjalar, i armband. Ensamheten stod runt mig som ett litet skrik. Jag sneglade och var svart och hade gett upp alla ambitioner utom att överleva. Och det var, som alltid, det allra svåraste. Värst var att jag inte kunde skriva. I alla dessa år hade jag – så kändes det åtminstone – levt på detta enda, detta som var mitt hela väsen och nu var det slut. Jag skrev och skrev men inget kändes rätt. Det var som att dricka, glupande, och hela tiden känna sig mer och mer törstig. Jag läser texterna jag skrev då och ser hur de är mättade, spända till bristningsgränsen. Det fanns inget utrymme att röra sig mellan orden, ingen vila. Jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv och jag visste inte hur jag ville skriva. Det enda jag hade var upptakten till ett illvrål som hotade att fastna i strupen och kväva mig.

Jag var så sjukt förbannad. På världen och på mig själv, som var en mesig liten klet som knappt kunde hålla mig själv stående med raka ben, än mindre förändra något, någonting alls. Känslan var förlamande. Jag ville bort ur den, bort ur mig själv. Det var det som härskade över mig.

Och så mötte jag en människa, och hans roll var så liten men så oändlig. Han fann mig, kom och försvann och jag väntade ganska länge på hans lovade återkomst, tills sommaren var över mig och jag insåg att det var dags att sluta vänta. Men kvar på mitt skrivbord låg Arvet. Skivan. Hur jag lyssnade på den, av kärlek, av frustration; ibland liksom för att straffa. Den skivan, om mannen i Västerbotten, om ladubjälken, om dikarna. Det var en lönndörr, in i mig själv. Jag återupptäckte Småland, mitt förlorade land, jag började gräva och leta där i nyckelharporna och dungarna och tallbackarna. Den skivan var med mig genom våren, då jag väntade, och genom sommaren, då jag reste mig, och när hösten kom trodde jag redan att jag var en annan. Att det märkvärdigaste redan hänt. Men jag grävde djupare och djupare till själva botten av brunnen, och där fanns Sara och väntade på mig.

Regnspiran på Röda Korset för tio kronor. Det är boken som förändrade mig. Som vände upp och ner på allt.

One thought on “om du bara kunde sluta vara död

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s