angående återfödelse

Jag har ett gnagande behov av att ge mig av.
Ett annat av att bege mig hem.

Jag lämnar människor bakom mig. Det är inte det att jag går ifrån dem. Jag bara blundar och står still med handflatorna mot höfterna och ljusen brinner ner emellan oss. Och kanske är det inte dem jag lämnar, i första hand. Kanske är det en del av mig själv jag inte längre orkar veta av.

Jag har aldrig riktigt haft förstånd att hålla isär saker. Kärlek och hat. Liv och död. Mig själv och andra. Jag saknar vett att vara närvarande men ändå sval. Att gå bredvid men inte tätt intill. Det finns ett utrymme på min vänstra sida  som är ett gapande sår, en oavslutad bokstav, och jag försöker liksom parkera.

Hur många liv har jag hunnit leva? Jag bläddrar genom mina anteckningsböcker och ser att det är jag, att de är skrivna av en och samma men ändå helt olika. Fågel Fenix sade jag, om och om igen. Jag vill tro att alla dessa skal jag ömsat har varit lite, lite bättre varje gång. Att det går uppåt. Men jag vet inte. Jag kommer på mig själv med att vara lite mindre uppriktig. Lite mindre varm. För att de sade åt mig, att sluta ta så hårt på allting? Eller bara för att det blev så ansträngande att gå runt och svettas?

Det är fortfarande samma märkliga mittemellan. Varken eller. Inte tillräckligt av någonting. Hur länge får man egentligen lov att vara ett okunnigt barn som går runt och låtsas vara stor?

Annonser

Andvari

Vissa utvalda söndagar stod han där, på Stora Torget, i hörnet av en av dessa oräkneliga gallerior; tänk att jag inte längre minns dess namn? Alltid i solsken. Det var som om han steg upp ur jorden just när det behövdes, när hjärtat var spänt till den yttersta gränsen och redo att flamma till med en liten suck och saktmodigt förtäras.

Han hade långt vitt skägg och sjömanskeps och klappade takten med vänster hand inträdd i en liten handdocka, en apa i plysch. Han vevade sitt positiv och världen förändrades runtom mig. Som om konturerna blev klarare, färgerna bjärtare; som om människorna rörde sig långsammare och mer graciöst, världen var en dockteater, livet var en film. Jag började också röra mig sådär; lättare och lugnare, helt utan besvär och alltid i takt med jordens underströmmar. Jag gick på kullerstenarna kring Kyrkbacken och Svartåns bruna vatten kluckade och skvalpade och grät. Jag kysste lönnarna i Vasaparken om våren och om hösten likaledes, strök med fingrarna över barken och bad dem skicka bud.

Jag var på väg fram till honom så många gånger, med en lapp i fickan ifall rösten inte skulle bära; jag ville säga något om hur han gjorde allting så mycket vackrare, att han fick mitt hjärta att svalla och brusa och vara tillfreds. Men jag måste alltid ta ett extra varv ner mot ån, åt Lykttändargränd till, för att riktigt finna modet och när jag kom tillbaka var han borta. Kvar stod jag i mina sjalar och mina armband och med en skrynklig femtiolapp i handflatan och bröstet färdigt att spricka.

I alla städer har jag sökt honom, på alla torg, i alla hörn. Hans vänliga leende; den lilla nicken när jag placerade slanten i cigarrasken. Han var där när jag kvittrande och förälskad drog runt med Nathanael vid handen, han var där när Stella vände sig bort och dog. Han var där i alla Innan och alla Efter men jag vet inte varifrån han kom eller vart han sedan gick eller om han ens var mänsklig, verklig; denna pliriga lilla gubbe som vevade trolldom över världen.

gruva

Det är svinkallt. Samma vecka som jag börjar jobba heltid igen är jag sönderförkyld, det rör sig från halsen till näsan till huvudet till bröstet. Jag går och är olycklig mest hela veckan, så trött och liksom nedsmutsad och jag vet inte vad jag ska göra med mig, med armarna som hänger och slänger och benen som är stela och stabbiga och liksom förbereder sig på att börja halka och det är kolsvart när jag vaknar, klockan 04.13 och brister i ett hostanfall och sen är det lögn att somna om.

Men jag tar mig genom dagen, ovanligt effektiv och jag skriver kloka saker och låter på det hela som om jag vet vad jag talar om. Och på kvällen kommer han med bilen och kör mig till Kärrtorp och hjälper mig kånka hem ett linneskåp och jag sneglar på honom, han har vinterjacka och halsduk och glasögon, håret har blivit långt, lite rufsigt, och jag tänker helvete, han kan inte vara verklig. Men sen tittar han på mig och hans ögon är röda, blanka av trötthet och jag tänker nej, så god fantasi har inte ens jag.

Jag är verkligen ett sånt här orimligt, huvudlöst fån. Fan också.

den underbare mannen

Igår dissade jag gymmet för ett varv runt Kräpplaspåret och det var det mest briljanta, ljuvliga jag gjort på hela veckan förutom den massiva grötfrukosten på Sleipnervägen i går morse. Plötsligt är jag dödskär i Rågsved, för i Rågsved finns en sagoskog, en slingrig naturstig backe upp och backe ner, genom våtmarker med brädspångar och blodtörstiga mygg, med nässelsnår och rabarber och liljekonvaljdoft så att man blir matt, sedan plötsligt ett sjaskigt industriområde, sedan plötsligt hagar med björkar och små lamm. Och jag höll på att börja grina av lycka och kom ut svettig och salig och foten var lite stel i morse men jag har den fortfarande kvar i mig, skogen.

Idag drog jag min lilla rullväska till jobbet, den skramlade argt mot asfalten och mina kollegor som kom med samma pendeltåg gjorde ansatser till att hejda mig och hjälpa men jag gick sammanbitet, med musik i öronen, och märkte dem överhuvudtaget inte, jag kånkade och rusade och tåget går i eftermiddag klockan 16.15, mot Småland och en del av mig vill bara förbli här, vid frukostbordet, med honom. Det finaste i tillvaron just nu är alla dessa frukostar, när jag skrattar åt det faktum att han saknar botten och tänker ”shit, han är så fin, jag kolar!”.

popeye the sailor

Jag har spottat var i en vecka. Gulgrönt, beskt, en smak jag garanterat aldrig kommer att glömma. Det var såhär det började; jag gick runt och svalde och grimaserade i en värld av orimligt äckel. Och ändå, ändå fanns det utrymme att vara mjuk. De där lena fläckarna, i nacken, över handleden. Håret som lockar sig i pannan när den blir svettig. Förändringen i blicken; när man slutar se allting runtomkring.

Som jag sade: Jag har en fascinerande förmåga att lägga medelviktiga saker på minnet.

En smak jag garanterat aldrig kommer att glömma.