ömfoting

Saker som händer på mitt nya jobb: Nioåriga tjejer som man lärde känna förra veckan när man pratade om böcker, kommer fram och lägger armarna om en när man går förbi på väg till matsalen. Och plötsligt är man varm överallt och minns att man älskar det här.

Man skriver, sväljer två Ipren, äter fil med smulade pepparkakor och knäckebröd med Port Salut, dricker säkert en liter mintté, ser på fotboll och lägger upp fötterna mot fåtöljen även när han inte sitter där, läser innan man somnar och blundar och undrar om det är ett ålderstecken att det blivit så skönt, att bara lägga sig ned och ligga alldeles tyst och stilla.

Annonser

hon står och lindar in sitt leende och alla utanför

Soligt, kyligt. Yllekappa och handledsvärmare, tjockstrumpbyxorna, de grå. Ändå frös jag, i Vega, vid busshållplatsen klockan 12.15, mittemellan mina båda jobb. Snuvig och rödnäst, lite klen, men mild inuti, av vädret, av helgen, av tillit till åtminstone den närmast förestående framtiden. Jag skrev till honom: Vi borde sitta på en parkbänk med varsin varm choklad och huttra och hångla.

Det finns inte tid till sådant om vardagarna, men jag tycker om att tråna också. Att somna ensam, i ödsligt tomma lakan men med mobilen på golvet och vetskapen om att han, ja, älskar mig.

Det känns som hybris att säga det högt. Jag kisar mot solen, drar in händerna, på vägen hem från jobbet stannar jag till i Högdalen och går på apoteket, hälsokostaffären och ica, jag köper psylliumfrön till min jäkla gröt, echinaforce och nässpray till min jäkla förkylning, sojabitar och falafel till mina jäkla matlådor och nuförtiden ser jag alltid till att ha fil, mjukbröd och havrefras hemma, precis som jag alltid har mjölk och ägg och knäckebröd och det, mina vänner, är så förbannat fint, det finaste jag vet.

happy place

01.38 vid Gullmarsplan, jag dricker Ramlösa och väntar på tunnelbanan och Olsen Olsen i min Ipod, och jag tänker på barnet, blundar en sekund, låtsas att jag har honom i famnen, gungar en aning från sida till sida, borrar ned näsan i sjalen och längtar efter detta lilla barn, denna lilla människa, denna lilla gosse som det är så tacksamt och ljuvligt att älska.

go Gunners

I natt: Han kommer hem klockan fyra, svamlar och vinglar och jag stiger upp, ger honom ett dubbelt glas Resorb och skrattar i hans knä medan han dricker och mumlar, näsan i hans hår, han luktar rök och sprit och jag är så glad att han kom och en smula förvånad över att han lyckades,

I dag: Han boxas och snurrar hela morgonen, omöjlig att rubba och omöjlig att väcka, jag stiger upp klockan tio och låter honom sova, sitter vid datorn och dricker te och spelar Sims och ibland går jag in och kysser honom på ryggen. När han börjar kvickna till ger jag honom kaffe och äggmackor med majonnäs och räkor.

I kväll: Jag hoppas och önskar att han skall få gråta blod när ryssen än en gång gör slarvsylta av Liverpool.

Man bör ju hålla en viss balans.

var är du hemma?

Tänk, ändå, att allting redan har blivit sagt, redan har någon känt:

Kom hem!
lyder sommarens grymma budskap
till alla som har övergivit sig och sina rotplatser.

Håll dig samman!
manar sommarkänslan: du
borde ha ett hem, du borde hålla samman allt
som störtar, myllrar, rasar genom dig.

Var här!
lyder sommarens stränga uppfordran
i ett landskap där allt som händer redan
är förbi, förbi! Och är överallt, där ”här”
överväldigas.

[ur Hemort av Bengt Emil Johnson]

Jag och Småland. Småland och jag, Osämjan, striden och den oändliga, ofattbara kärleken.

under kastanjeträdet

Värmen är över oss, sommaren, semestern, och vi gör anspråk på staden, en plats i taget: badet i Smedslätten, pizzerian i Alvik och så Rågsved förstås och den lilla parken i kastanjeträdets skugga och vi byter plats och kysser varandra med svettiga pannor och händer. Jag sover nästan inte alls, det är varmt och trångt och för mycket ljud och jag vaknar varje timme och minns mina oresonliga drömmar och han godtar dem liksom han godtar min belamrade lägenhet, min lynniga musiksmak, mina hopplösa ben. Jag kokar spenatsoppa och han äter som om det inte fanns en morgondag och när han har åkt undrar jag hur man kan sakna någon så mycket; att borde jag inte vara van, som levde utan honom, utan att ens veta om honom, i tjugosju långa år?