Andvari

Vissa utvalda söndagar stod han där, på Stora Torget, i hörnet av en av dessa oräkneliga gallerior; tänk att jag inte längre minns dess namn? Alltid i solsken. Det var som om han steg upp ur jorden just när det behövdes, när hjärtat var spänt till den yttersta gränsen och redo att flamma till med en liten suck och saktmodigt förtäras.

Han hade långt vitt skägg och sjömanskeps och klappade takten med vänster hand inträdd i en liten handdocka, en apa i plysch. Han vevade sitt positiv och världen förändrades runtom mig. Som om konturerna blev klarare, färgerna bjärtare; som om människorna rörde sig långsammare och mer graciöst, världen var en dockteater, livet var en film. Jag började också röra mig sådär; lättare och lugnare, helt utan besvär och alltid i takt med jordens underströmmar. Jag gick på kullerstenarna kring Kyrkbacken och Svartåns bruna vatten kluckade och skvalpade och grät. Jag kysste lönnarna i Vasaparken om våren och om hösten likaledes, strök med fingrarna över barken och bad dem skicka bud.

Jag var på väg fram till honom så många gånger, med en lapp i fickan ifall rösten inte skulle bära; jag ville säga något om hur han gjorde allting så mycket vackrare, att han fick mitt hjärta att svalla och brusa och vara tillfreds. Men jag måste alltid ta ett extra varv ner mot ån, åt Lykttändargränd till, för att riktigt finna modet och när jag kom tillbaka var han borta. Kvar stod jag i mina sjalar och mina armband och med en skrynklig femtiolapp i handflatan och bröstet färdigt att spricka.

I alla städer har jag sökt honom, på alla torg, i alla hörn. Hans vänliga leende; den lilla nicken när jag placerade slanten i cigarrasken. Han var där när jag kvittrande och förälskad drog runt med Nathanael vid handen, han var där när Stella vände sig bort och dog. Han var där i alla Innan och alla Efter men jag vet inte varifrån han kom eller vart han sedan gick eller om han ens var mänsklig, verklig; denna pliriga lilla gubbe som vevade trolldom över världen.

på näset

Jag går under järnvägen och glömmer att staden finns. Höghusen sjunker ner i jorden. Asfalten drar sig tillbaka. Jag står vid sjön och vänder ryggen till och längtar efter att ta av mig skorna och vada ut i vattnet. Jag tänker mig att det är kallt och lite dyigt.

Jag går över bron och färdas 49 mil söderut. Sjövatten och vitsippor. Björkpollen och lönnblom. Något skälver i bröstet när jag går upp för grusvägen och det knastrar under fötterna på ett sätt som ringer som mitt eget namn. Jag viker av in i skogen och går på stigar jag aldrig förut känt. Det är märkvärdigt. Hur kan jag vara vilse i en skog som luktar så välbekant?

Jag blir arg på människorna som bor där; människor jag inte känner. De grillar och metar och har ingen aning. Jag presenterar mig för träden, vart och ett, och säger: vi ses snart igen. Kanske redan i morgon. Om ni kunde skicka ett meddelande genom jorden? Om ni kunde hälsa att jag längtar, gråter torrt på bussen och lovar? Det är inte länge kvar nu. Helge Å och Låkasjön och skålgropsstenen; jag är hos er snart. Jag glömmer aldrig.

alltid saknad, aldrig glömd

Jag minns inte vädret den dagen. Jag vet att solen sken ofta och jag hatade det. Mina dagar var mörker, grottekvarn och piller för allting. Jag minns att jag gick på cykelbanan vid Universitetet, helt bedövad av hur ingenting längre var som det skulle.

Och sen skrev han ”Gå inte in på Aftonbladet! Håll dig borta!”

Och jag gick in på Aftonbladet och förstod ingenting.

Det är svårt att sörja en människa man aldrig känt. Jag har redan provat. Men jag tog liksom avsats i all den kärlek som vällde fram, från alla, överallt. Som om jag äntligen fick bekräftat att det inte bara var jag. Att man inte måste ha känt dig, rört dig, talat med dig för att ha varit med dig. Att du var precis så fantastisk som jag alltid inbillat mig. Att du var störst. Att du var nummer ett.

Alltid nummer ett.

Så jag sitter här, ett år senare. Solen skiner. Ljus och mörker har avbytt varandra, som de ska, som det måste vara. Min förlust är fortfarande försumbar; jag har inte förlorat min mest älskade, min far, min bästa vän. Men jag har förlorat något. En drömbild, en stolthet, en hjälte. Jag har förlorat hoppet jag hade, om att du skulle återvända och jag få sitta där och skrika ”slånbärsfitta” framför en SM-final och äta på fingrarna och säga ”du och jag Stefan, du och jag!”. Det är en konstig kärlek det här, men det är en kärlek, och den är kvar, den är kvar.

Jag dammsuger Youtube och suger i mig varenda sorgsen kommentar jag ser. Det är inte bara jag, Stefan. Man måste inte ha känt dig, rört dig, talat med dig för att ha älskat dig.

Vi saknar dig, ska du veta.

därefter: lönnarna blommade och jag förblev

Jag stryker mig mot hans hals och inser att han luktar nyfällt timmer, skog, med en lätt anstrykning av svett och sol, värme, människohud. Och det förefaller plötsligt självklart att jag är så förlorad. Att denna människa är ett träd. Att han är någon jag älskat sedan jag var gammal nog att se rakt. Att han är själva förutsättningen för att jag kan stå mitt i staden, i betongen och det kantiga grå och ändå få vara hemma.  Hur allting stelnar och blir vasst så fort han gått utanför dörren.

Jag har frågat mig länge vad det var som hände, hur han kunde slita tag i mig så. Kanske var det så enkelt. Att jag kom nära nog att känna doften, bara ett ögonblick, och inse; detta är mitt träd. Här måste jag förbli.

Jag var ju för helvete utklädd till dryad.

i fjol: Uprising

Det började svårt. De här dagarna, de var kalla och blöta och hårda, liksom. Vi var blinda och stelfrusna, rörde oss ovigt framåt mot minsta springa av ljus. Vi? Jag talar i pluralis majestatis men jag tror inte att jag var ensam.

Våren som vägrade komma. Halka, skotta, halka, pulsa, värka. Jag irrade mycket i fjol. Tvivlade mycket. Grät mycket. Bet mina naglar till grus. Men såhär i efterhand känns det ändå bara som en bråkdel. Som något i sammanhanget försumbart. Faktum är att 2010 nog blev det bästa året så här långt i mitt vuxna liv. Ett av de allra finaste av alla tjugoåtta, rentav.

Några av höjdpunkterna:


[Foto: Daniel Wengel]



 

Och så det enkla, men oumbärliga faktum att jag år 2010 äntligen fick, kunde och ville jobba heltid. Oftast astrött, ibland utmattad intill tårarna, men jag gav mig inte en enda gång. Lena Manns, om du någon gång snubblar över det här: I fucking made it. Tack.

trettondagen

Och vi ligger på en knarrig uppblåsbar madrass där varje rörelse måste följas av en motrörelse av den andra, och han somnar där, på min rygg med armarna runt mitt nakna bröst och näsa och kind i skålen mellan mina skulderblad och jag rör mig inte, jag tänker, jag kan dö nu, här, jag är färdig, jag är lycklig, over and out.