I know it’s got to stop love, but I don’t know how

Luften luktar svagt av citronmeliss och sedan kommer regnet. Stora, tunga droppar och i några ögonblick hårda vita hagel. Mitt klarröda paraply är trasigt och jag vinklar det framför mig, pressar det mot vinden som blåser upp min kjol och jag går i blindo. Jag kavar mig uppför backen på arga, halvt bortdomnade ben och tar trappan på tre andetag.

I natt drömde jag om döda, kluvna på mitten, som smalt ihop och kom tillbaka och deras mördare som försiktigt försökte säga förlåt.

Jag tänker på hur farligt det är att tro att någon är lite bättre, lite mindre utan skuld, lite finare och renare när alla har det där lagret av smuts och kalk innerst som aldrig går att diska bort.

Jag tänker på hur utmattad jag är av att ständigt förlora respekten och stå där helt lurad och naiv. Sedan kommer jag in och dricker mjölk samtidigt som jag skriver med höger pekfinger, hetsigt och lite skrämt.

De säger åt oss att ta en dag i taget, men ingen av dem är en isolerad händelse. De kedjar i varandra och när fredagen kommer bär jag på veckans alla sekunder som om jag släpar på ett lik. Var och en är mättad av smärta och syrebrist och ingen ger mig respit.

Jag vet mycket väl vart den här stigen leder. Jag har varit där förut, frusna fingrar som släpper taget om lyktstolpen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s