and to live without a compromise, is to die a little less in my eyes

Så det blir en fråga om smärtgräns. Att hela tiden flytta fram sina positioner gentemot sig själv. Att höja trösklarna, svälja lite mer saltvatten. Gå rakt ut i sjön tills vattnet sipprar in i näsan och sedan huvudet under ytan tills allt spricker.

Därefter kan du gå upp, klappa dig torr, andas djupt och långsamt och lämna allt det andra kvar på bottnen.

Men det finns smärta som jag aldrig kommer undan och ibland hatar jag världen. Jag hatar alla som kan gå ut, käckt och glatt, och gå tre mil och komma hem och duscha och klappa uppskattande på kroppen och säga ”bra gjort”. Jag hatar alla som inte måste pröva fotfästet, försiktigt, varje gång rastlösheten tar dem. Jag hatar alla dessa felfria ben.

Det är inte lönt. Jag gör det ändå, för annars finns det bara en till person att hata och det får fan räcka med det.

Jag har nått smärtgränsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s