our bodies get bigger but our hearts get torn up

Det blev sommar igen. Jag går runt med uppspärrade ögon och nickar åt löv och gräs och blommor och undrar hur de kom, hur de trängde igenom isen. Syrenerna blommar om nästan omärkligt och säger: var här nu. De klipper årets första gräs och det ligger kvar och torkar i solen och doften viskar: åk hem nu. Det stora huset med de tomma ytorna känns plötsligt trångt och instängt och under dagen låter vi fönstren stå vidöppna men kippar ändå efter luft. Vi räknar ner på fingrarna. Snart räcker två händer. Sommaren är fortfarande ett löfte. Jag har aldrig ätit så mycket jordgubbar på så kort tid, men en hel solig dag sitter jag inne i mitt källarvalv och värker och orkar inte vara i. Det är oförlåtligt. Jag har ännu inte badat, men känner smaken av sjövatten i munnen varje gång jag går utmed sjön.

Den bästa promenaden var i regn.

Jag kom hem blödande och smutsig och liksom nyfödd. Det finns så mycket vintersmuts att spola av, så mycket mörkt och ruttnande och ingrott som måste gnuggas ur huden med salt och sand och syra.

Jag lyssnar på vinterns musik men håller den försiktigt på avstånd. Mumlar för mig själv på stigen. Mimar stelt på tunnelbanan, vänd ut mot natten. En dag till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s