missfall

Tordyvelgatan tog emot mig som ett förlorat barn. Öppna armar, te på citronmeliss och så mycket mat en människa orkar äta. Och jag kröp in i värmen, in i en doft som jag tillbringat så mycket tid i. I fönstret hittar jag en blomma med ett solblekt tackkort från den där fruktansvärda sommaren. I badrummet hänger en lapp med ett smeknamn som nästan ingen använder längre.

Och sedan reste jag mig och gick ut. Jag gick dit. Jag vet inte vad det är för litet silkessnöre som kittlar och sliter i mig varje gång jag är tillbaka, men jag måste gå dit. Det är givetvis inte första gången. Jag har gått förbi där hundratals gånger de här tio åren. Jag har stått där och tittat ner om och om igen. Men rörelsen är kvar i mig, som taggtråd som löper genom strupen och ner i magsäcken. Det bränner och svider och guppar, obekvämt och slingrande.

Jag går dit och möter upp henne, detta lilla troll i manchesterbyxor och palestinasjal. Försöker förstå hur hon kunde förmå sig. Försöker att inte tänka på allt som fick henne att förmå sig. Försöker stå ut med tanken på vad som krävs, för att någon skall kunna förmå sig, hur svart och tjockt och fasansfullt det måste vara för att detta skall vara en lättnad. Ett svar.

Jag tar ett foto utan att begripa varför jag skulle vilja. Det är en morbid och konstig sak att göra, men jag måste. Denna lyktstolpe är för alltid en milstolpe. Ett riktmärke, ett vägskäl. Jag går hem till pappa Leif som just har talat om parallella dimensioner och jag försöker tänka mig en där jag inte, föreställa mig de här tio åren utan ett sådant hack i skivan. Jag låtsas att det går en Kristina någonstans, obehindrat. Hon vandrar vid sjöarna i Skottland och hoppar från sten till sten utan att knycka till och landa med höger fot först. Hon har inte ont. Hon börjar inte gråta när hon går över en parkering. Hon har ingen känsla för höjder, inget minne av tomrum. Men hon vet inte allt jag vet. Hon vet ingenting alls.

Annonser

and to live without a compromise, is to die a little less in my eyes

Så det blir en fråga om smärtgräns. Att hela tiden flytta fram sina positioner gentemot sig själv. Att höja trösklarna, svälja lite mer saltvatten. Gå rakt ut i sjön tills vattnet sipprar in i näsan och sedan huvudet under ytan tills allt spricker.

Därefter kan du gå upp, klappa dig torr, andas djupt och långsamt och lämna allt det andra kvar på bottnen.

Men det finns smärta som jag aldrig kommer undan och ibland hatar jag världen. Jag hatar alla som kan gå ut, käckt och glatt, och gå tre mil och komma hem och duscha och klappa uppskattande på kroppen och säga ”bra gjort”. Jag hatar alla som inte måste pröva fotfästet, försiktigt, varje gång rastlösheten tar dem. Jag hatar alla dessa felfria ben.

Det är inte lönt. Jag gör det ändå, för annars finns det bara en till person att hata och det får fan räcka med det.

Jag har nått smärtgränsen.

our bodies get bigger but our hearts get torn up

Det blev sommar igen. Jag går runt med uppspärrade ögon och nickar åt löv och gräs och blommor och undrar hur de kom, hur de trängde igenom isen. Syrenerna blommar om nästan omärkligt och säger: var här nu. De klipper årets första gräs och det ligger kvar och torkar i solen och doften viskar: åk hem nu. Det stora huset med de tomma ytorna känns plötsligt trångt och instängt och under dagen låter vi fönstren stå vidöppna men kippar ändå efter luft. Vi räknar ner på fingrarna. Snart räcker två händer. Sommaren är fortfarande ett löfte. Jag har aldrig ätit så mycket jordgubbar på så kort tid, men en hel solig dag sitter jag inne i mitt källarvalv och värker och orkar inte vara i. Det är oförlåtligt. Jag har ännu inte badat, men känner smaken av sjövatten i munnen varje gång jag går utmed sjön.

Den bästa promenaden var i regn.

Jag kom hem blödande och smutsig och liksom nyfödd. Det finns så mycket vintersmuts att spola av, så mycket mörkt och ruttnande och ingrott som måste gnuggas ur huden med salt och sand och syra.

Jag lyssnar på vinterns musik men håller den försiktigt på avstånd. Mumlar för mig själv på stigen. Mimar stelt på tunnelbanan, vänd ut mot natten. En dag till.