angående återfödelse

Jag har ett gnagande behov av att ge mig av.
Ett annat av att bege mig hem.

Jag lämnar människor bakom mig. Det är inte det att jag går ifrån dem. Jag bara blundar och står still med handflatorna mot höfterna och ljusen brinner ner emellan oss. Och kanske är det inte dem jag lämnar, i första hand. Kanske är det en del av mig själv jag inte längre orkar veta av.

Jag har aldrig riktigt haft förstånd att hålla isär saker. Kärlek och hat. Liv och död. Mig själv och andra. Jag saknar vett att vara närvarande men ändå sval. Att gå bredvid men inte tätt intill. Det finns ett utrymme på min vänstra sida  som är ett gapande sår, en oavslutad bokstav, och jag försöker liksom parkera.

Hur många liv har jag hunnit leva? Jag bläddrar genom mina anteckningsböcker och ser att det är jag, att de är skrivna av en och samma men ändå helt olika. Fågel Fenix sade jag, om och om igen. Jag vill tro att alla dessa skal jag ömsat har varit lite, lite bättre varje gång. Att det går uppåt. Men jag vet inte. Jag kommer på mig själv med att vara lite mindre uppriktig. Lite mindre varm. För att de sade åt mig, att sluta ta så hårt på allting? Eller bara för att det blev så ansträngande att gå runt och svettas?

Det är fortfarande samma märkliga mittemellan. Varken eller. Inte tillräckligt av någonting. Hur länge får man egentligen lov att vara ett okunnigt barn som går runt och låtsas vara stor?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s