på näset

Jag går under järnvägen och glömmer att staden finns. Höghusen sjunker ner i jorden. Asfalten drar sig tillbaka. Jag står vid sjön och vänder ryggen till och längtar efter att ta av mig skorna och vada ut i vattnet. Jag tänker mig att det är kallt och lite dyigt.

Jag går över bron och färdas 49 mil söderut. Sjövatten och vitsippor. Björkpollen och lönnblom. Något skälver i bröstet när jag går upp för grusvägen och det knastrar under fötterna på ett sätt som ringer som mitt eget namn. Jag viker av in i skogen och går på stigar jag aldrig förut känt. Det är märkvärdigt. Hur kan jag vara vilse i en skog som luktar så välbekant?

Jag blir arg på människorna som bor där; människor jag inte känner. De grillar och metar och har ingen aning. Jag presenterar mig för träden, vart och ett, och säger: vi ses snart igen. Kanske redan i morgon. Om ni kunde skicka ett meddelande genom jorden? Om ni kunde hälsa att jag längtar, gråter torrt på bussen och lovar? Det är inte länge kvar nu. Helge Å och Låkasjön och skålgropsstenen; jag är hos er snart. Jag glömmer aldrig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s