Oktober 2011

Det finns en oändlig lucka av tystnad. Kanske är det möjligt att fylla den, till slut.

 

Jag vaknar ur dvalan med blödande händer. Mina fingrar, som kände din kropp som min egen – varje linje, varje krök – har trevat oupphörligt utmed kanterna i hålet du lämnade efter dig. De är skarpa och oförsonliga. Det är blod på klänningen och lakanen, jag är blek och uthungrad.

Vart jag än går följer det där tomrummet efter mig som en tyst och trogen skugga. Jag måste ta spjärn för att inte falla ned i det; det är större än mig. Mina såriga händer gräver och river, försöker nöta ned kanterna så att de inte ska plåga mig så, mjuka upp konturerna, tills det bara är ett oformligt, uddlöst mörker. Jag känner mörkret; jag har burit det länge. Jag klarar bara inte av det när det är format som du, när det går som en man genom rummet, när det ligger bredvid mig i sängen och trevar över bröstkorgen.

Ögonblicket mellan bro och mark, när du bara faller. Jag hänger där, som en oavslutad bokstav. Jag vill bara landa, brytas, läka, resa mig och gå. Ned i marken, ned i motorvägen.

Det är alltid där jag slutar.

Det är alltid där jag börjar, om.

One thought on “Oktober 2011

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s