hetvägg

Jag tänker på värme,  vitsippor och vetorätt. Vi står till knäna i snömodd och knyter näven. Det är ett ljud i luften, en ton som inte går att lokalisera. Ett skrik som inte går att tysta. Vi vänder på bokstäverna och skriver så fort vi kan, utan att hinna andas, som om vi är rädda att orden ska försvinna lika fort som de kom.

För varje sak vi upplever glömmer vi något annat. Summan av minnen är konstant.

Oktober 2011

Det finns en oändlig lucka av tystnad. Kanske är det möjligt att fylla den, till slut.

 

Jag vaknar ur dvalan med blödande händer. Mina fingrar, som kände din kropp som min egen – varje linje, varje krök – har trevat oupphörligt utmed kanterna i hålet du lämnade efter dig. De är skarpa och oförsonliga. Det är blod på klänningen och lakanen, jag är blek och uthungrad.

Vart jag än går följer det där tomrummet efter mig som en tyst och trogen skugga. Jag måste ta spjärn för att inte falla ned i det; det är större än mig. Mina såriga händer gräver och river, försöker nöta ned kanterna så att de inte ska plåga mig så, mjuka upp konturerna, tills det bara är ett oformligt, uddlöst mörker. Jag känner mörkret; jag har burit det länge. Jag klarar bara inte av det när det är format som du, när det går som en man genom rummet, när det ligger bredvid mig i sängen och trevar över bröstkorgen.

Ögonblicket mellan bro och mark, när du bara faller. Jag hänger där, som en oavslutad bokstav. Jag vill bara landa, brytas, läka, resa mig och gå. Ned i marken, ned i motorvägen.

Det är alltid där jag slutar.

Det är alltid där jag börjar, om.