alltid saknad, aldrig glömd

Jag minns inte vädret den dagen. Jag vet att solen sken ofta och jag hatade det. Mina dagar var mörker, grottekvarn och piller för allting. Jag minns att jag gick på cykelbanan vid Universitetet, helt bedövad av hur ingenting längre var som det skulle.

Och sen skrev han ”Gå inte in på Aftonbladet! Håll dig borta!”

Och jag gick in på Aftonbladet och förstod ingenting.

Det är svårt att sörja en människa man aldrig känt. Jag har redan provat. Men jag tog liksom avsats i all den kärlek som vällde fram, från alla, överallt. Som om jag äntligen fick bekräftat att det inte bara var jag. Att man inte måste ha känt dig, rört dig, talat med dig för att ha varit med dig. Att du var precis så fantastisk som jag alltid inbillat mig. Att du var störst. Att du var nummer ett.

Alltid nummer ett.

Så jag sitter här, ett år senare. Solen skiner. Ljus och mörker har avbytt varandra, som de ska, som det måste vara. Min förlust är fortfarande försumbar; jag har inte förlorat min mest älskade, min far, min bästa vän. Men jag har förlorat något. En drömbild, en stolthet, en hjälte. Jag har förlorat hoppet jag hade, om att du skulle återvända och jag få sitta där och skrika ”slånbärsfitta” framför en SM-final och äta på fingrarna och säga ”du och jag Stefan, du och jag!”. Det är en konstig kärlek det här, men det är en kärlek, och den är kvar, den är kvar.

Jag dammsuger Youtube och suger i mig varenda sorgsen kommentar jag ser. Det är inte bara jag, Stefan. Man måste inte ha känt dig, rört dig, talat med dig för att ha älskat dig.

Vi saknar dig, ska du veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s