vart jag än går

Till slut blir jag arg för att allting handlar om honom. Som om världen i övrigt hade upphört. Helgen förflöt i en enda röra av armar och ben, ömsom i sängen, ömsom i soffan. Vi gick i solen, jag fräste åt honom att inte gå så förbannat fort och klöste hans hand. Isen låg kvar i tjocka, ojämna lager över gångbanorna men våren fläkte ut sig och här är jag nu, till slut. Ett glas vin på lokalpuben i Sollentuna som jag tiggde mig till efter att sporten gått åt helvete en gång till och sedan slumra på hans bröst, jag tittade inte på filmen. Och det var tillräckligt, det var fullgott att bara vara med honom och detta gör mig rasande och rädd, för vad vore jag då utan?

One thought on “vart jag än går

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s