vart jag än går

Till slut blir jag arg för att allting handlar om honom. Som om världen i övrigt hade upphört. Helgen förflöt i en enda röra av armar och ben, ömsom i sängen, ömsom i soffan. Vi gick i solen, jag fräste åt honom att inte gå så förbannat fort och klöste hans hand. Isen låg kvar i tjocka, ojämna lager över gångbanorna men våren fläkte ut sig och här är jag nu, till slut. Ett glas vin på lokalpuben i Sollentuna som jag tiggde mig till efter att sporten gått åt helvete en gång till och sedan slumra på hans bröst, jag tittade inte på filmen. Och det var tillräckligt, det var fullgott att bara vara med honom och detta gör mig rasande och rädd, för vad vore jag då utan?

därefter: lönnarna blommade och jag förblev

Jag stryker mig mot hans hals och inser att han luktar nyfällt timmer, skog, med en lätt anstrykning av svett och sol, värme, människohud. Och det förefaller plötsligt självklart att jag är så förlorad. Att denna människa är ett träd. Att han är någon jag älskat sedan jag var gammal nog att se rakt. Att han är själva förutsättningen för att jag kan stå mitt i staden, i betongen och det kantiga grå och ändå få vara hemma.  Hur allting stelnar och blir vasst så fort han gått utanför dörren.

Jag har frågat mig länge vad det var som hände, hur han kunde slita tag i mig så. Kanske var det så enkelt. Att jag kom nära nog att känna doften, bara ett ögonblick, och inse; detta är mitt träd. Här måste jag förbli.

Jag var ju för helvete utklädd till dryad.