ättestupa

Jag blir gnisslig, som halloumiost. Något skär sig, i tänderna och gommen, det skaver i halsen och under fotsulorna.

Fyra arbetsplatser. Det känns som om jag börjar om hela tiden. Jag blir liten och vresig och aldrig fullgod. Min bästa vän vill gå bärsärkagång på Försäkringkassan. De säger till honom ”smärta är inget hinder” och det var ju tur, sagolik tur, att de meddelade honom det så att han inte gick runt här och trodde sig hindrad av det faktum att han inte kan stå och gå. Jag tänker att i jämförelse, med honom, med mig själv för bara två år sen knappt ens det: jag har det väl förspänt. Kan jag väl tåla. Kan jag väl få att gå runt.

Jag förstår inte hur mina älskade står ut med mig; jag orkar inte vara mjuk. Jag går och lägger mig tjugo över åtta och blir arg när mamma ringer strax före nio. Undrar varför ingen kan läsa mina tankar och veta att här behövs det dalt, rågad sked tack. Smekningar över fjunen i nacken, så att jag får lov att glömma. Blunda.

Februari förblir min andra november. Vintern slår tillbaka. Ingen orkar andas. Jag gör upp planer; han säger att han blir så glad över att få ta mig med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s