i fjol: Uprising

Det började svårt. De här dagarna, de var kalla och blöta och hårda, liksom. Vi var blinda och stelfrusna, rörde oss ovigt framåt mot minsta springa av ljus. Vi? Jag talar i pluralis majestatis men jag tror inte att jag var ensam.

Våren som vägrade komma. Halka, skotta, halka, pulsa, värka. Jag irrade mycket i fjol. Tvivlade mycket. Grät mycket. Bet mina naglar till grus. Men såhär i efterhand känns det ändå bara som en bråkdel. Som något i sammanhanget försumbart. Faktum är att 2010 nog blev det bästa året så här långt i mitt vuxna liv. Ett av de allra finaste av alla tjugoåtta, rentav.

Några av höjdpunkterna:


[Foto: Daniel Wengel]



 

Och så det enkla, men oumbärliga faktum att jag år 2010 äntligen fick, kunde och ville jobba heltid. Oftast astrött, ibland utmattad intill tårarna, men jag gav mig inte en enda gång. Lena Manns, om du någon gång snubblar över det här: I fucking made it. Tack.

trettondagen

Och vi ligger på en knarrig uppblåsbar madrass där varje rörelse måste följas av en motrörelse av den andra, och han somnar där, på min rygg med armarna runt mitt nakna bröst och näsa och kind i skålen mellan mina skulderblad och jag rör mig inte, jag tänker, jag kan dö nu, här, jag är färdig, jag är lycklig, over and out.