samma fruktan som tvingar oss ner på knä

Jag sväljer dagarna, en efter en. De glider förbi. Jag tänker bara på sådant som jag inte kan yttra mig om. Inte ett ord. Jag talar inte om det, skriver aldrig ner det. Jag vet inte om det är för stort eller för smått, men det får inte finnas utanför mig.

Jag går runt och är rädd. Inte alltid, men någon gång varje dag. Ett mörkt sug, en klump jag inte kan resonera bort. Jag vet att onda saker händer, vem som helst, när som helst. Jag tänker att jag kanske blivit förskonad ganska länge nu. Att det kommer smälla snart. Jag kan inte värja hotet, jag kan inte värna mina kära mer än att jag kryper upp och klänger mig fast vid hans nacke när han sover i min säng.

Vi är, när allt kommer omkring, mycket små. Mycket sköra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s