som alltid vill vara hos dig

Jag asar runt på en anteckningsbok, överallt. En medelstor, med hårda svarta pärmar och röda hörn. Prassliga, tunna sidor. Det är inget nytt fenomen, men jag bär den nästan desperat, lite krampaktigt. Skriver ner ett halvårs allting, stökigt och intensivt. Och rensat. Inget annat trams, bara detta, så att jag ska kunna vara lite mer normal, inte ha det i mig alltid. Ha det sagt, sådant som jag fan inte vågar säga.

Men sedan finns det sånt jag inte ens vågar skriva. Knappt tänka. Inte tala. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Om det går att svälja, eller om det blir kvar i mig.

Jag förstår att jag fortfarande är så förfärande försvarslös.

Annonser

ömfoting

Saker som händer på mitt nya jobb: Nioåriga tjejer som man lärde känna förra veckan när man pratade om böcker, kommer fram och lägger armarna om en när man går förbi på väg till matsalen. Och plötsligt är man varm överallt och minns att man älskar det här.

Man skriver, sväljer två Ipren, äter fil med smulade pepparkakor och knäckebröd med Port Salut, dricker säkert en liter mintté, ser på fotboll och lägger upp fötterna mot fåtöljen även när han inte sitter där, läser innan man somnar och blundar och undrar om det är ett ålderstecken att det blivit så skönt, att bara lägga sig ned och ligga alldeles tyst och stilla.

i took you by the hand and we stood tall

Pepparkakor med smör. Jag är arg på mycket, men har svårt att samla mig, svårt att välja vilken väderkvarn jag ska försöka rida ned. November väcker mig kallt och lite hånfullt, jag skakar på huvudet. Springer till tåget, benen blir så hårda. Jag försöker minnas hur det var att gå obehindrat och lätt. Det är svårt.

Jag minns att det fanns dagar då jag ville leva.
Jag minns att det var undantaget.

Jag tänker mycket på döden. Hur förbannat brutal och elak. Hur ogörligt det är att förbli, i tomrummet. Till och med efter den som i allt måste sägas ha levt färdigt. De kommer aldrig tillbaka. Det var alltså min plan. Bort och aldrig mer tillbaka.

Det är mycket som är annorlunda. Jag vet inte när det hände. Jag hoppas bara att jag har slutat gå i cirklar.