vintergardiner

Oktober sista dag. Jag rör mig lite stelt, vaksamt. Det är något bakom oss. Jag kröker mig när jag sover, försöker mota bort det med min nakna ryggtavla. När han kommer till mig, äntligen, klöser jag mig fast som ett plåster. Mitt i natten står jag utanför tunnelbanan och gråter, helt förtvivlat, och sedan blir det som vanligt bättre. Jag mäter upp dagarna, gör upp strategier. Jag kastar det som måste kastas och sparar allt som går att bevara. Jag vill inte slösa, vill inte mista något. Det är något bakom oss, i döda vinkeln, vi störtar framåt. Det är inte bara jag, alla jag talar med säger samma sak. Det är något där, en trötthet. Vi kan inte riktigt klaga. Vi far egentligen inte illa. Vi har det inte så dåligt. Men det värker, dovt, i skelettet. Det knakar och stramar när vi rör oss, när vi vaknar och försöker komma på fötter. Han tar min hand när vi irrar runt på Söder och säger att han tycker om den, jag frågar varför och han svarar ”jag tycker om att hålla i den för det betyder att du är min”.

 

But I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck

And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again

[Mumford & Sons – The Cave]

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s