gruva

Det är svinkallt. Samma vecka som jag börjar jobba heltid igen är jag sönderförkyld, det rör sig från halsen till näsan till huvudet till bröstet. Jag går och är olycklig mest hela veckan, så trött och liksom nedsmutsad och jag vet inte vad jag ska göra med mig, med armarna som hänger och slänger och benen som är stela och stabbiga och liksom förbereder sig på att börja halka och det är kolsvart när jag vaknar, klockan 04.13 och brister i ett hostanfall och sen är det lögn att somna om.

Men jag tar mig genom dagen, ovanligt effektiv och jag skriver kloka saker och låter på det hela som om jag vet vad jag talar om. Och på kvällen kommer han med bilen och kör mig till Kärrtorp och hjälper mig kånka hem ett linneskåp och jag sneglar på honom, han har vinterjacka och halsduk och glasögon, håret har blivit långt, lite rufsigt, och jag tänker helvete, han kan inte vara verklig. Men sen tittar han på mig och hans ögon är röda, blanka av trötthet och jag tänker nej, så god fantasi har inte ens jag.

Jag är verkligen ett sånt här orimligt, huvudlöst fån. Fan också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s