hon står och lindar in sitt leende och alla utanför

Soligt, kyligt. Yllekappa och handledsvärmare, tjockstrumpbyxorna, de grå. Ändå frös jag, i Vega, vid busshållplatsen klockan 12.15, mittemellan mina båda jobb. Snuvig och rödnäst, lite klen, men mild inuti, av vädret, av helgen, av tillit till åtminstone den närmast förestående framtiden. Jag skrev till honom: Vi borde sitta på en parkbänk med varsin varm choklad och huttra och hångla.

Det finns inte tid till sådant om vardagarna, men jag tycker om att tråna också. Att somna ensam, i ödsligt tomma lakan men med mobilen på golvet och vetskapen om att han, ja, älskar mig.

Det känns som hybris att säga det högt. Jag kisar mot solen, drar in händerna, på vägen hem från jobbet stannar jag till i Högdalen och går på apoteket, hälsokostaffären och ica, jag köper psylliumfrön till min jäkla gröt, echinaforce och nässpray till min jäkla förkylning, sojabitar och falafel till mina jäkla matlådor och nuförtiden ser jag alltid till att ha fil, mjukbröd och havrefras hemma, precis som jag alltid har mjölk och ägg och knäckebröd och det, mina vänner, är så förbannat fint, det finaste jag vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s