vintergardiner

Oktober sista dag. Jag rör mig lite stelt, vaksamt. Det är något bakom oss. Jag kröker mig när jag sover, försöker mota bort det med min nakna ryggtavla. När han kommer till mig, äntligen, klöser jag mig fast som ett plåster. Mitt i natten står jag utanför tunnelbanan och gråter, helt förtvivlat, och sedan blir det som vanligt bättre. Jag mäter upp dagarna, gör upp strategier. Jag kastar det som måste kastas och sparar allt som går att bevara. Jag vill inte slösa, vill inte mista något. Det är något bakom oss, i döda vinkeln, vi störtar framåt. Det är inte bara jag, alla jag talar med säger samma sak. Det är något där, en trötthet. Vi kan inte riktigt klaga. Vi far egentligen inte illa. Vi har det inte så dåligt. Men det värker, dovt, i skelettet. Det knakar och stramar när vi rör oss, när vi vaknar och försöker komma på fötter. Han tar min hand när vi irrar runt på Söder och säger att han tycker om den, jag frågar varför och han svarar ”jag tycker om att hålla i den för det betyder att du är min”.

 

But I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck

And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again

[Mumford & Sons – The Cave]

Annonser

gruva

Det är svinkallt. Samma vecka som jag börjar jobba heltid igen är jag sönderförkyld, det rör sig från halsen till näsan till huvudet till bröstet. Jag går och är olycklig mest hela veckan, så trött och liksom nedsmutsad och jag vet inte vad jag ska göra med mig, med armarna som hänger och slänger och benen som är stela och stabbiga och liksom förbereder sig på att börja halka och det är kolsvart när jag vaknar, klockan 04.13 och brister i ett hostanfall och sen är det lögn att somna om.

Men jag tar mig genom dagen, ovanligt effektiv och jag skriver kloka saker och låter på det hela som om jag vet vad jag talar om. Och på kvällen kommer han med bilen och kör mig till Kärrtorp och hjälper mig kånka hem ett linneskåp och jag sneglar på honom, han har vinterjacka och halsduk och glasögon, håret har blivit långt, lite rufsigt, och jag tänker helvete, han kan inte vara verklig. Men sen tittar han på mig och hans ögon är röda, blanka av trötthet och jag tänker nej, så god fantasi har inte ens jag.

Jag är verkligen ett sånt här orimligt, huvudlöst fån. Fan också.

hon står och lindar in sitt leende och alla utanför

Soligt, kyligt. Yllekappa och handledsvärmare, tjockstrumpbyxorna, de grå. Ändå frös jag, i Vega, vid busshållplatsen klockan 12.15, mittemellan mina båda jobb. Snuvig och rödnäst, lite klen, men mild inuti, av vädret, av helgen, av tillit till åtminstone den närmast förestående framtiden. Jag skrev till honom: Vi borde sitta på en parkbänk med varsin varm choklad och huttra och hångla.

Det finns inte tid till sådant om vardagarna, men jag tycker om att tråna också. Att somna ensam, i ödsligt tomma lakan men med mobilen på golvet och vetskapen om att han, ja, älskar mig.

Det känns som hybris att säga det högt. Jag kisar mot solen, drar in händerna, på vägen hem från jobbet stannar jag till i Högdalen och går på apoteket, hälsokostaffären och ica, jag köper psylliumfrön till min jäkla gröt, echinaforce och nässpray till min jäkla förkylning, sojabitar och falafel till mina jäkla matlådor och nuförtiden ser jag alltid till att ha fil, mjukbröd och havrefras hemma, precis som jag alltid har mjölk och ägg och knäckebröd och det, mina vänner, är så förbannat fint, det finaste jag vet.

våra fötter är en meter över marken

Jag har föraningar. Oktober är den där dröjande månaden, när man tiger still och inte låtsas om att november går tätt bakom och är på väg att hinna ifatt, man vänder sig bort och äter solljus och fruktar.

Jag går med honom i Vällingby, stannar till och sparkar i drivorna av löv, önskar att jag kunde kasta mig ner och begrava mig i doften, men det är främmande och inte hemma. Jag är inte i Småland; det är en skarp smärta när jag minns vårdträden och dimman över potatisfältet. På natten märker vi att min breda uppblåsbara madrass har en läcka och tappar luften, han lägger sig i nittiosängen redan klockan ett och jag vet att det inte går så jag sover kvar och blåser upp den igen varannan timme, väcker honom försiktigt först för att inte skrämma livet ur honom med den tjutande fläkten, och så sover vi, i skov. Vid sjutiden ger jag upp, jag fryser, och kryper upp och ligger längst in mot väggen på den hårda träkanten och tänker att han nog borde skaffat sig en tjej med ett beskedligare höftmått och kanske en som sover tyst och ljuvt och inte snarkar som en truckförare när hon är täppt i näsan, men han verkar inte ha några önskemål om att vilja byta.

Han läser Norman Mailer och jag läser ett stycke högt för honom och vi skrattar och själv orkar jag inte läsa, jag är inne i något tröttsamt och dött, jag flackar med tankarna och kan inte koncentrera mig. Det blir tomt inuti mig när jag varken läser eller skriver men händerna är klåfingriga och vill göra annat, jag bygger bo, jag odlar min trädgård, jag murar mitt fäste och snart, mycket snart skall jag dra mig tillbaka och blänga hätskt ut på vintern.