together we’re invincible

Barnet grät större delen av dagen. Jag bar honom, drog honom i vagnen, sjöng för honom, dansade med honom, spelade apa för honom (och halva Söder), tvångsmatade honom, tröstade honom, bytte på honom, vaggade honom. Han var förtvivlad, men inte otröstlig. Han hade en riktigt tuff dag, men ingenting var helt omöjligt.

Och jag förstår honom. När kvällen kom och jag – täckt av gröt – fick lämna tillbaka honom till hans mamma och se honom bli sådär oförställt, genuint jävla lycklig blev jag så rörd och varm i bröstet att jag nästan började grina. Själv var jag vid det laget färdig att lägga mig på golvet och skrika av ilska och ångest, inte för barnets skull utan för, ja ni vet. Valet.

Jag kan inte se hur det kunde ha gått sämre, jag kan inte föreställa mig ett pissigare utgångsläge just nu. Men sen sitter jag och häckar på Facebook och fattar varför mina människor är just mina. För att de är lika förbannade och förtvivlade som jag. För att min feed är proppad av jävlar anamma.

Och jag vet att vi inte kommer att ge oss. Den dag där det barnet – som för övrigt har hälften svenskt, hälften kurdiskt påbrå, tack så jävla mycket Sverigedemokraterna, jag vill inte ens tänka på vad han är i er fyrkantiga ickevärld – blir stort nog att rösta, den dag han inte längre är ett barn utan måste gå med öppna ögon ut i världen, då ska den vara bättre än såhär. I won’t back down.

Jag är inte otröstlig. Ingenting är omöjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s