together we’re invincible

Barnet grät större delen av dagen. Jag bar honom, drog honom i vagnen, sjöng för honom, dansade med honom, spelade apa för honom (och halva Söder), tvångsmatade honom, tröstade honom, bytte på honom, vaggade honom. Han var förtvivlad, men inte otröstlig. Han hade en riktigt tuff dag, men ingenting var helt omöjligt.

Och jag förstår honom. När kvällen kom och jag – täckt av gröt – fick lämna tillbaka honom till hans mamma och se honom bli sådär oförställt, genuint jävla lycklig blev jag så rörd och varm i bröstet att jag nästan började grina. Själv var jag vid det laget färdig att lägga mig på golvet och skrika av ilska och ångest, inte för barnets skull utan för, ja ni vet. Valet.

Jag kan inte se hur det kunde ha gått sämre, jag kan inte föreställa mig ett pissigare utgångsläge just nu. Men sen sitter jag och häckar på Facebook och fattar varför mina människor är just mina. För att de är lika förbannade och förtvivlade som jag. För att min feed är proppad av jävlar anamma.

Och jag vet att vi inte kommer att ge oss. Den dag där det barnet – som för övrigt har hälften svenskt, hälften kurdiskt påbrå, tack så jävla mycket Sverigedemokraterna, jag vill inte ens tänka på vad han är i er fyrkantiga ickevärld – blir stort nog att rösta, den dag han inte längre är ett barn utan måste gå med öppna ögon ut i världen, då ska den vara bättre än såhär. I won’t back down.

Jag är inte otröstlig. Ingenting är omöjligt.

Annonser

angående söndag

Sen tog Onkelskruttet på sig nattrocken och damaskerna, han lyfte upp sin lilla korg, han öppnade sin dörr och stängde igen om hundra gamla år och i kraft av sin lust och sitt nya namn gick han rakt mot norr och ingen i viken visste att han gick. Röda och gula löv flög kring hans huvud och borta bland kullarna kom ett nytt stort höstregn för att tvätta bort det sista av allt som han inte ville minnas.

[Tove Jansson]

Jag tänker att jag inte orkar det här. Jag pallar inte. Inte fyra år till. Och det som gör mig så arg, det som ger mig ont i magen är inte att det finns en liten samling människor som tycker att det är helt okej, rentav uppmuntransvärt, att hela liv blir praktiskt taget förstörda för något som kallas ”arbetslinjen” och ”minska utanförskapet” och ”skattesänkningar”. Det är att det finns en stor samling människor, som antingen godkänner det eller som bara inte bryr sig om att fatta. Den här länken har på bara några dagar blivit praktiskt taget episk på Facebook (när jag läste inlägget, länkat av min kompis Mattias, hade det noll kommentarer, i skrivande stund har det 1254…) och det beror på att det är PRECIS JÄVLA SÅHÄR DET ÄR. Pardon my french, men det här är vad Alliansen sysslar med just nu. De förstör livet för livs levande, riktiga människor. Inte alla, kanske inte ens många, men för några och det är inte okej. Så fort man poängterar sånt här så ryter folk om att ”vi har det minsann så bra i Sverige” och ”du lever inte på Haiti eller i Pakistan eller i Palestina” och det är sant, det gör vi inte. Det betyder dock inte att tillvaron inte blir katastrofal för de redan sjuka och trasiga som det härjas med, så totalt empatibefriat och så medvetet. Det här rör sig inte om enstaka missar, om feltolkningar eller tapp mellan stolarna. Det här är det rådande systemet, det som Alliansen har infört och som de tänker fortsätta driva med kanske halva den röstberättigade befolkningens goda minne.

Har du ett jobb idag? Tjänar du schysst med pengar och kan rentav lägga undan en buffert? Är du frisk? Good for you. Jag hoppas att det håller i sig, men det finns inga garantier för det. Du kan bli påkörd av en bil i morgon, du kan vakna med cancer om ett år, du kan falla samman, du kan falla sönder. Du, din käraste, din mamma, ditt barn. Vem som helst, när som helst. Och vi bor inte på Haiti, i Pakistan eller Palestina. Vi har medel att ta hand om varandra, vi har resurser nog att ha skäl att skryta lite. Tro mig; det har vi.

Just nu är det en fråga om attityd. Är det okej att människors liv blir förstörda? Ja eller nej?

happy place

01.38 vid Gullmarsplan, jag dricker Ramlösa och väntar på tunnelbanan och Olsen Olsen i min Ipod, och jag tänker på barnet, blundar en sekund, låtsas att jag har honom i famnen, gungar en aning från sida till sida, borrar ned näsan i sjalen och längtar efter detta lilla barn, denna lilla människa, denna lilla gosse som det är så tacksamt och ljuvligt att älska.