bristsjukdomar

Vemodet kommer som ett skalv, lika plötsligt och oförklarligt som vageln i ögat, sprickan i mungipan. En morgon vaknar jag bara; inlandsisen råmande och tung över bröstkorgen. Jag skjuter av mig den och stiger upp, dricker te, äter knäckebröd, sköljer ögat med saltvätska, tittar ned i olivolja, åker till jobbet, gör det jag måste. Och hela tiden gråten i halsen. Jag skjuter undan den, plastar böcker, läser, sorterar, dammar av hyllorna, hälsar lärarna välkomna tillbaka, dricker te, äter äpplen.

Det finns en skräck i mig, inför sorgsenheten. Att den ska komma tillbaka och slå rot. Men någonstans vet jag, att den bara är ett skikt, ett lock över mig. Jag har lärt mig skillnaden.

Jag är i den; den är inte i mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s