allting du pekar på

Jag har varit bortvänd, omöjlig, så länge att jag knappt vet vart jag tittar längre. Envist stirrande ned i marken, arg och hopplös. Såpass att jag vant mig vid spegelbilden; arg och hopplös. Och sen vet jag inte vad jag ska göra med mig själv, när du säger att.

Jag ger mig, okej. Kanske att någon del av mig hade glömt, att det var så det var, undrat om jag inte bara drömt det förut. Men sen du. Inte ens stå. Jag kan inte ens. Blir jag. Utan.

Jag har varit bortvänd, omöjlig, så länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s