nothing left of the days in June

Jag jobbar heltid igen, en dryg vecka, med små stick av saknad när jag släntrar iväg till fikarummet och dricker vatten; saknad efter ett annat ärende, en hemlig agenda, min obotliga förväntan. På måndagen går jag förbi hans och han lagar lunch till mig, jag hjälper honom skrubba spisen och flytta badkaret och ålar runt på diskbänken och slår i huvudet, tre gånger, såklart. Jag går på core och yoga och får träningsvärk så att jag inte kan sätta mig upp, inte skratta, inte nysa, han retar mig och det är som tango, vi rör oss in och ut ur varandra med sådan koreografi att jag blir matt emellanåt. Mitt hår blir lockigare för varje dag som går och vi blir djärvare, makar oss, jag lär mig honom, jag lär mig att han är omöjlig, att han är tyst, att han är glömsk, att vi kanske aldrig riktigt kommer att förstå varandra,

att han är underbar.

bristsjukdomar

Vemodet kommer som ett skalv, lika plötsligt och oförklarligt som vageln i ögat, sprickan i mungipan. En morgon vaknar jag bara; inlandsisen råmande och tung över bröstkorgen. Jag skjuter av mig den och stiger upp, dricker te, äter knäckebröd, sköljer ögat med saltvätska, tittar ned i olivolja, åker till jobbet, gör det jag måste. Och hela tiden gråten i halsen. Jag skjuter undan den, plastar böcker, läser, sorterar, dammar av hyllorna, hälsar lärarna välkomna tillbaka, dricker te, äter äpplen.

Det finns en skräck i mig, inför sorgsenheten. Att den ska komma tillbaka och slå rot. Men någonstans vet jag, att den bara är ett skikt, ett lock över mig. Jag har lärt mig skillnaden.

Jag är i den; den är inte i mig.

go Gunners

I natt: Han kommer hem klockan fyra, svamlar och vinglar och jag stiger upp, ger honom ett dubbelt glas Resorb och skrattar i hans knä medan han dricker och mumlar, näsan i hans hår, han luktar rök och sprit och jag är så glad att han kom och en smula förvånad över att han lyckades,

I dag: Han boxas och snurrar hela morgonen, omöjlig att rubba och omöjlig att väcka, jag stiger upp klockan tio och låter honom sova, sitter vid datorn och dricker te och spelar Sims och ibland går jag in och kysser honom på ryggen. När han börjar kvickna till ger jag honom kaffe och äggmackor med majonnäs och räkor.

I kväll: Jag hoppas och önskar att han skall få gråta blod när ryssen än en gång gör slarvsylta av Liverpool.

Man bör ju hålla en viss balans.

allting du pekar på

Jag har varit bortvänd, omöjlig, så länge att jag knappt vet vart jag tittar längre. Envist stirrande ned i marken, arg och hopplös. Såpass att jag vant mig vid spegelbilden; arg och hopplös. Och sen vet jag inte vad jag ska göra med mig själv, när du säger att.

Jag ger mig, okej. Kanske att någon del av mig hade glömt, att det var så det var, undrat om jag inte bara drömt det förut. Men sen du. Inte ens stå. Jag kan inte ens. Blir jag. Utan.

Jag har varit bortvänd, omöjlig, så länge.

var är du hemma?

Tänk, ändå, att allting redan har blivit sagt, redan har någon känt:

Kom hem!
lyder sommarens grymma budskap
till alla som har övergivit sig och sina rotplatser.

Håll dig samman!
manar sommarkänslan: du
borde ha ett hem, du borde hålla samman allt
som störtar, myllrar, rasar genom dig.

Var här!
lyder sommarens stränga uppfordran
i ett landskap där allt som händer redan
är förbi, förbi! Och är överallt, där ”här”
överväldigas.

[ur Hemort av Bengt Emil Johnson]

Jag och Småland. Småland och jag, Osämjan, striden och den oändliga, ofattbara kärleken.