om Egron Ståhl och det omöjliga i att vara människa

Jag är lite för tyst, i fingrarna och bröstet, och det finns bara ett som hjälper. Så jag vänder mig till Sara, som så många gånger förut, läser Regnspiran för vad jag tror är fjärde gången och hoppas på bara en bråkdel av det jag kände, den där allra första gången för åtta år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s