and you looked just like a baby, fast asleep in this dangerous world

Jag kommer på mig själv med att tänka det. Flera gånger om dagen, jag har det i munnen, det rullar runt mellan tänderna, under tungan. Det går genom kroppen som ett skalv, jag är ett barn, jag är naken, jag är förlorad.

Annonser

at my most beautiful

Jag är ledsen och oförsonlig och tjurar i ett och ett halvt dygn, men kan inte värja mig när han står under fönstret och skrattar och vinkar. Jag kastar ner stoltheten med nycklarna, kysser honom och vi äter hemgjord gazpacho och glass med wienernougat, små portioner, vi äter med tesked. Vi duschar innan vi går och lägger oss, mitt hår är vått och svalt mot kudden men lakanen trassliga. På natten drömmer jag att han är någon annan, någon jag omöjligtvis kunde vara kär i och jag är förvirrad och lite rädd. När jag vaknar och ser att det är han och ingen annan som ligger där och svettas och pressar ut mig mot kanten med armbågen blir jag så lättad att jag nästan gråter. Vi sover stökigt och oroligt och jag är så arg av alla ljud, tunnelbanan, rösterna från gatan, fläkten, hans dova snarkningar mellan varven och jag undrar om han är lika trött och vresig som jag men det tredje han säger på morgonen är att jag är fin, sömngruset kvar i ögonen. Han säger att han kommer att sakna mig när jag är i Småland och jag tänker ”det kan du ha” och är belåten.

måtte djävulen ta alla satans

Och igår, den sista juni, lyssnar jag igenom en playlist han har gjort på min Spotify för snart två månader sedan och börjar nästan skratta eftersom sista låten är som ett risigt skämt och jag tror inte ens han var medveten då, om hur landet ligger men det finns saker min ryggmärg inte behöver höra och en av dem är ”Västerbron, I hate walking on you, it’s six in the morning you make me think of falling”.

Och poängen är att det egentligen inte skakar mig längre, det är bara en grävande rörelse, underifrån, som jag inte kan undkomma hur gärna jag än vill. Det finns sådant man inte glömmer och sådant man inte borde glömma, inser jag när jag sitter på klipporna i Fredhäll med armarna kring de som vet precis vad jag menar, men från andra sidan, och jag tänker på min bästa vän och minns mina mardrömmar om hans begravning och hur nära det faktiskt var att jag blev den han aldrig skulle komma över. Jag haltar och halkar när vi klättrar uppför klipporna igen och gråter inombords, men någon del av mig vill säga att det var värt det, att jag lärde mig någonting om vad broar gör och marken som störtar emot dig, oförsonligt, och nu kommer jag att förbli, nu kommer jag att vara kvar om jag så måste blöda och gråta. Jag förmår inte lämna igen, jag vill inte och den känslan är över allting, den är kanske det största jag upplevt.

Härifrån och framåt är jag er, er egen.