under kastanjeträdet

Värmen är över oss, sommaren, semestern, och vi gör anspråk på staden, en plats i taget: badet i Smedslätten, pizzerian i Alvik och så Rågsved förstås och den lilla parken i kastanjeträdets skugga och vi byter plats och kysser varandra med svettiga pannor och händer. Jag sover nästan inte alls, det är varmt och trångt och för mycket ljud och jag vaknar varje timme och minns mina oresonliga drömmar och han godtar dem liksom han godtar min belamrade lägenhet, min lynniga musiksmak, mina hopplösa ben. Jag kokar spenatsoppa och han äter som om det inte fanns en morgondag och när han har åkt undrar jag hur man kan sakna någon så mycket; att borde jag inte vara van, som levde utan honom, utan att ens veta om honom, i tjugosju långa år?


3 thoughts on “under kastanjeträdet

  1. ”Jag sover nästan inte alls, det är varmt och trångt och för mycket ljud och jag vaknar varje timme och minns mina oresonliga drömmar och han godtar dem liksom han godtar min belamrade lägenhet, min lynniga musiksmak, mina hopplösa be”

    han mot, så är det rätt mycket som jag & hon. fint igen

    /bloggföljaren

    • Det påminner mig om ett annat citat; ”I know we were not new, that loved like me and you, all the same I miss you”.

      Det tar ner en på jorden lite samtidigt som det är betryggande på något vis, detta att man i allt himlastormande egentligen gör och tänker nästan precis som alla andra. Och vad skulle alla kärleksromaner och hjärtskärande låtar ha på en, om man inte ständigt kände igen sig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s