att växa färdigt

Det finns ett löfte i luften om en ljuvlig sommardag; kanske blir det inte ens bättre än såhär, kanske kommer det att regna, ihållande, de närmaste fyra veckorna när jag äntligen har semester. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är kort eller lång tid. Ibland känns det som om det är en tid som ryms i min ena hand, i spännvidden mellan tumme och ringfinger. Ibland känns det som en oändlighet. Jag försöker mäta vad jag har hunnit med den senaste månaden, eller två: knappt ingenting, men så outgrundligt mycket att jag nu förefaller väsensskild.

Fast kanske att förändringen inträdde långt tidigare. Jag har bara aldrig blivit medveten om den, förrän nu. Jag har inte haft tillfälle att märka det, detta; att jag har blivit en smula mer komplett, bara i mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s