reyni að brjótast inn

Jag lyssnar på Jónsi och hjärtat skälver till och stramar i kanterna. Jag tänker på Island och språket och bergen som häver sig, suckar och väntar. Det är något i musiken, något outsägligt vemodigt och svart och jag vill stiga in i det, som i ett vattenfall, iskallt och störtande ned över dig tills du inte kan andas och jag tänker att detta är vad jag kommer att lyssna på i november, när mörkret slår mot ytterväggen och jag tänder lyktorna och tror att döden är nära.

Annonser

under kastanjeträdet

Värmen är över oss, sommaren, semestern, och vi gör anspråk på staden, en plats i taget: badet i Smedslätten, pizzerian i Alvik och så Rågsved förstås och den lilla parken i kastanjeträdets skugga och vi byter plats och kysser varandra med svettiga pannor och händer. Jag sover nästan inte alls, det är varmt och trångt och för mycket ljud och jag vaknar varje timme och minns mina oresonliga drömmar och han godtar dem liksom han godtar min belamrade lägenhet, min lynniga musiksmak, mina hopplösa ben. Jag kokar spenatsoppa och han äter som om det inte fanns en morgondag och när han har åkt undrar jag hur man kan sakna någon så mycket; att borde jag inte vara van, som levde utan honom, utan att ens veta om honom, i tjugosju långa år?


det är inte tjejen på bilden som har skrivit brevet

Praktikanten, sexton år, har nu sin första betalda semester. Det firade praktikanten storslaget med ett hostanfall – med tillhörande sega, gula slem – som varade från Skanstull till Svedmyra. Medresenärerna ställde sig upp och jublade, ropade hurra och överräckte blommor, djupt tacksamma över att få vistas på samma tåg som en dylik smittohärd. Nu skall praktikanten intaga fyra olika medikamenter och helt sonika dö, kola, omkomma, ta ner skylten, kila runt hörnet… ja ni fattar.

att växa färdigt

Det finns ett löfte i luften om en ljuvlig sommardag; kanske blir det inte ens bättre än såhär, kanske kommer det att regna, ihållande, de närmaste fyra veckorna när jag äntligen har semester. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är kort eller lång tid. Ibland känns det som om det är en tid som ryms i min ena hand, i spännvidden mellan tumme och ringfinger. Ibland känns det som en oändlighet. Jag försöker mäta vad jag har hunnit med den senaste månaden, eller två: knappt ingenting, men så outgrundligt mycket att jag nu förefaller väsensskild.

Fast kanske att förändringen inträdde långt tidigare. Jag har bara aldrig blivit medveten om den, förrän nu. Jag har inte haft tillfälle att märka det, detta; att jag har blivit en smula mer komplett, bara i mig själv.

där är leder som vi gått och där är jord som har kommit bort

Jag går genom centrala Haninge med en ganska tung matkasse i ena handen och en gigantisk purjolök i den andra, jag skrattar och viftar med den, som en spira, som ett slagträ, jag vägrar lämna från mig den. Jag har lite skoskav, vi stannar till med jämna mellanrum och kysser varandra och tjuväter av finchokladen, det är varmt nog att svettas och plötsligt inser jag att det här är ett sådant ögonblick, en sådan promenad som jag någon dag skall minnas med något mjukt i mig, jag skall minnas den förbannade purjolöken och hur förvånad jag blev, hela tiden, när jag insåg hur körd jag faktiskt var.