skogar, berg, dalar

Min farbror har alltid varit den som skrattat och levt om, jag minns honom på min kusins bröllop, rödbrusig och stolt och lite tårögd, jag ser honom bullra i farstun, han har störst kinder i släkten och det säger inte lite. Och så hon, så liten och elegant, som en fågel, så nätt och liksom prydlig och när jag var barn kanske jag tyckte hon var en smula sträng och proper men sen lärde jag mig att hon var ett knippe värme också hon. Och nu är hon borta, förtärd av sin egen kropp och han går kvar där i tystnaden och jag hoppas, hoppas, hoppas att han inte kommer sluta skratta. Om torsdag reser jag hem och begraver henne och lite i taget finner jag att Småland kommit att utgöras av en serie tomrum som blivit kvar efter dessa som jag älskat så. Morfar hunden huset vårdträdet skogen och så farbröderna och fastrarna som börjar vissna och ärligt talat, det skrämmer mig så. Jag spänner min kärlek genom luften, i det avstånd som skulle rymmas mellan två axlar och Gustav Bengtsson i Femlingehult, urberget, du ska veta att jag ännu saknar dig så förbittrat och gråter i smyg, ibland, på pendeltåget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s