känslan av att springa

En sådan dag, när ingenting känns säkert, när allting gnager och äter och tuggar på själva benstommen. Himlen hänger tung och gråsur strax över pannan, jag hukar mig. Jag saknar något, en frihet i benen, det blir alltid så när jag har tittat på fotboll. Fotens knyckande rörelser bara när jag går till bussen. Jag vill sträcka ut. Ibland blir jag gråtfärdig av tanken på att kånka runt på den här nötta, aviga kroppen i sextio år till. För så länge skall jag leva. Minst.

Och så stannar jag i den tanken. Jag minns min förtvivlan. Så längesedan, men alldeles nyss. Varje dag var en avgrund att stirra ned i. Jag var ett sår, jag försökte trycka ihop kanterna kring grus och smuts men sprack alltid upp igen, värre än förut, tills det inte ens fanns kanter, inga gränser, bara tomhet.

Och så nu: Så länge skall jag leva. Minst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s