popeye the sailor

Jag har spottat var i en vecka. Gulgrönt, beskt, en smak jag garanterat aldrig kommer att glömma. Det var såhär det började; jag gick runt och svalde och grimaserade i en värld av orimligt äckel. Och ändå, ändå fanns det utrymme att vara mjuk. De där lena fläckarna, i nacken, över handleden. Håret som lockar sig i pannan när den blir svettig. Förändringen i blicken; när man slutar se allting runtomkring.

Som jag sade: Jag har en fascinerande förmåga att lägga medelviktiga saker på minnet.

En smak jag garanterat aldrig kommer att glömma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s