skogar, berg, dalar

Min farbror har alltid varit den som skrattat och levt om, jag minns honom på min kusins bröllop, rödbrusig och stolt och lite tårögd, jag ser honom bullra i farstun, han har störst kinder i släkten och det säger inte lite. Och så hon, så liten och elegant, som en fågel, så nätt och liksom prydlig och när jag var barn kanske jag tyckte hon var en smula sträng och proper men sen lärde jag mig att hon var ett knippe värme också hon. Och nu är hon borta, förtärd av sin egen kropp och han går kvar där i tystnaden och jag hoppas, hoppas, hoppas att han inte kommer sluta skratta. Om torsdag reser jag hem och begraver henne och lite i taget finner jag att Småland kommit att utgöras av en serie tomrum som blivit kvar efter dessa som jag älskat så. Morfar hunden huset vårdträdet skogen och så farbröderna och fastrarna som börjar vissna och ärligt talat, det skrämmer mig så. Jag spänner min kärlek genom luften, i det avstånd som skulle rymmas mellan två axlar och Gustav Bengtsson i Femlingehult, urberget, du ska veta att jag ännu saknar dig så förbittrat och gråter i smyg, ibland, på pendeltåget.

Annonser

blommor, jag måste plocka mera blommor

Jag är nära att kräkas i backen nedanför tunnelbanan, jag står bland hundkäxen och maskrosorna och känner hur det vänder i strupen, jag sväljer och kippar efter andan och för varje nytt andetag drar jag in lukten igen, stickande och grym, den går som ett spett ned i magen, som järnkrokar som gräver och river om och jag tror att jag har tårar i ögonen, jag hann inte ens tänka någonting brinner innan kväljningarna kom. Jag minns bussen som stod och brann utanför mitt fönster i Uppsala, jag kom från stan och det enda jag hann se var ett stort svart moln, där, över min port och hjärtat rusade och jag ringde mamma och kved och pratade, maniskt, jag gick runt runt i cirklar bland spritflaskorna på Systeme i en halvtimmet för att jag inte tordes gå ut ur Kvarnen.

Så är det plötsligt över, jag är inomhus och istället luktar det avlopp i trapphuset där brevfacken står och jag tänker vadfan och blir matt igen, i halvtrappan. Så fort jag kommer in packar jag upp flaskan med järnsaft och tar två skopor, trots att man inte ska, bara för att smaken känns så rätt, som om det skulle mätta mitt blod ögonblickligen och det behövs. Igår blödde jag näsblod, plötsligt, och somnade med mobilen i handen – uppvikt – och vaknade halv tre med något som skavde i revbenen och där låg den, skev och liksom tillknycklad och det ska fan vara jag till att lyckas sova sönder grejer.

Och sen sätter jag mig i sängen och skriver, för att jag just suttit på bussen och resonerat med mig själv om att jag måste skriva mer, jag måste skriva allt, och sen minns jag att snart är han här tack gode gud och jag får kanske sova sönder honom i stället, men först bädda med nya, vita lakan.

wearing nothing but a t-shirt

En kväll när allting är fel. Kroppen är utmattad, skägget för raspigt, kyssarna osynkroniserade, luften för klibbig, fötterna ömma, pannan svettig, håret för trassligt, lakanen skrynkliga, musiken för skramlig och vinet orkar jag inte ens dricka upp. Ovilja och dova smärtor. Och ändå. Ändå vill jag bara att du ska återkomma och mata mig med isglass. Ändå står du där och gnistrar, helt plötsligt, så att jag måste sträcka mig fram och riva sönder hakan mot din. Du säger att jag är len. Att jag är varm och luktar gott. Att du gillar vad du ser.

Jag gnisslar och knarrar och snubblar hela vägen runt Rågsved, men på något märkligt sätt hävdar du ändå att du gillar vad du ser.

tänk om jag var hare och du min lilla palt

Lönnarna blommar som ett svallande jubel och jag blir en smula svajig av lukten, vinglar fram över trottoarerna och genar över gräset när jag kommer åt, liksom för att låtsas. Det finns ett skarpt, brännande stick av hemlängtan eller årets första myggbett och i eftermiddag tar jag ut några av mina komptimmar för att passa barnet, bära vagga vyssa kyssa, medan Sara skriver nationellt prov i matte och grundar sin briljanta framtid. Jag läser en ljuvlig bilderbok och längtar tills Marcel blir stor nog att läsa för; tills vidare sjunger vi i kör och svingar honom i luften för att det är så oförnekligt underbart att få honom att skratta. Han har så oändligt mycket att lära sig men jag tror att han kanske redan nu vet något om hur det är att vara outtröttligt, villkorslöst älskad.