jag lever men väntar på smällen

Jag är så van vid kantigheten, vid allt detta cirklande och vridande och jag som skruvar mig och blir stel och arg och vaknar ur en dröm med avsky i hela kroppen och så är också det förlorat.

Och plötsligt är allting mjukt. Fast inte. Jag trevar som en katt på okänd mark, misstänksam och gulögd och jag tvivlar per automatik och tror mig stå bredbent. För att jag minsann aldrig!

Och sen sitter jag där, omkullslagen, onekligen oroad, och undrar om det här är för enkelt?

Att hela dagen utgör ramverket till vad, en halvtimme, och någonting i det känns så grundläggande, oroväckande förjävligt och rätt.

2 thoughts on “jag lever men väntar på smällen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s