och hostar i armvecket: tvåett

Och sju år senare står det klart att jag inte vill dö, så jag lägger halsduken i väskan, den är fortfarande varm av min svettiga nervositet, mina märkliga svordomar och mitt tuggande på naglarna. Mitt hjärta slår hårt och stolt när jag möter strömmen av besvikna brats vid Gullmars. De ser en trött tjej i glasögon och enkel vit sjal, en vem som helst som fipplar med sin Ipod, en bibliotekarie.

De ser inte min svällande bröstkorg, vet inte att jag jublar, av kärlek och en gnutta hån, och det stör mig inte.

Jag vet, att Stefan Liv är foten i Djurgårdens arsle. Vrid om.

2 thoughts on “och hostar i armvecket: tvåett

  1. Ja, dammit. (Jag är ju då alltså norrlänning men småland är bland det närmaste jag kommer något liknande norrland så mina sympatier är tveklösa.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s