kroppen minns det själen helst av allt vill glömma

Det finns sådant som aldrig lämnar en, som man måste återvända till och nagelfara, lite i taget, tills det är utspätt och nött och ofarligt. Att blanda ut en känsla med dagar, månader och år tills den bara är en hinna, minnet av en smak som en gång låg i gommen. Det finns en punkt i vänster fotvalv, en knut av något hårt och oböjligt och felaktigt. Någonting som inte skulle vara där. Jag tar höger tumme och trycker till och allting exploderar och sen kan jag släppa och böja, sträcka, böja, sträcka.

Jag låtsas inte om tomrummet. Jag gnider mina fotsulor; vi fortsätter gå.

För att jag kan, gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s