arvet

Hösten 2008 arbetade jag på AdLibris lager med mina gråtande fötter. Varje eftermiddag tog jag bussen från Uppsala till Morgongåva, 50 minuters resa, och varje kväll hem igen samma väg. En tid in i det där sjuveckorsvikariatet började jag lyssna på Lifsens rot som ljudbok under de där resorna, och någonting hände med mig. Lifsens rot är den enda ljudbok som Sara Lidman läst in själv. Jag tror inte det finns någon annan författare, utom Astrid Lindgren, där det blir så uppenbart att ingen annan människa med mer rätta kan berätta sin historia. När Sara läser blir allting annorlunda. Varje ord känns berättigat, varje språklig vändning är perfekt. Det är en rytm som är självklar, på samma sätt som havet som svallar mot stranden.

Och den rytmen blir i dig, också när du inte lyssnar. Det är alltid så; hur Sara är som ett gift i mig, en vridning, en smak i munnen och plötsligt skriver jag precis som jag vet att jag måste skriva. Så som jag alltid vill att det ska ljuda, varje ord. Stormen i människorna. De tvära kasten, armodet, vemodet; Glädjen. Viljan. Kärlek och vrede, kärlek och vrede, jag blir hes till slut, på alla dessa föredrag jag håller för människa efter människa, när jag försöker förklara och ser hur de blir nästintill blanka i blicken. Och jag som blir arg och bitsk och ursinnig för att ingen förstår, eller för att jag så uselt inte kan sätta ord på det, visa dem.

Men att det viktigaste kanske är att jag vet?

Igår såg jag Lifsens rot – berättelsen om Rönnog. En kvinna med ett dragspel (ljuvligt!) och en kvinna som ikläder sig Salmon Martinsson, Didrik Mårtensson, som biter och viskar och talar och det är vanskligt det där, att vara den som tolkar det som åtminstone en människa älskar över allt. Men det var fantastiskt. Jag var förstummad – och som alltid gråtfärdig – när jag anade Sara i rummet och full av beundran över att Ellinor kunde tala med Saras röst, men ändå sin egen. Att jag ville gå ner och slå armarna om henne för att hon bar ett spår av Arvet, att hon var en del av flamman, att hon gav mig känslan av att Sara kanske inte var död, ändå.

Att ingen mindre än Sara själv kunde sagt det bättre.

Och nu är jag full av allt det där, igen, förstås. Om du bara, kunde, sluta vara död.

One thought on “arvet

  1. Det fanns så väldigt mycket bara en Sara. Nu finns det så väldigt många Gynning. Det suger väldigt.

    Men det är bra att såna som du finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s