jag lever men väntar på smällen

Jag är så van vid kantigheten, vid allt detta cirklande och vridande och jag som skruvar mig och blir stel och arg och vaknar ur en dröm med avsky i hela kroppen och så är också det förlorat.

Och plötsligt är allting mjukt. Fast inte. Jag trevar som en katt på okänd mark, misstänksam och gulögd och jag tvivlar per automatik och tror mig stå bredbent. För att jag minsann aldrig!

Och sen sitter jag där, omkullslagen, onekligen oroad, och undrar om det här är för enkelt?

Att hela dagen utgör ramverket till vad, en halvtimme, och någonting i det känns så grundläggande, oroväckande förjävligt och rätt.

Annonser

bäst när det gäller

Jag är dödstrött så jag går inte ut på stan, jag åker hem och firar genom att dricka ytterligare två glas vin och se segermålet elvahundra miljarder gånger och jag ryser, varje gång, när jag ser Stefan Liv skratta och jublande veva med armarna och jag går och lägger mig redan kring elvasnåret med halsduken mot bröstet och nästa morgon när jag vaknar är mitt första sinnesintryck hur solen skiner och min första tanke: vi vann.

Femton år med HV71. I mina ögon är ni alltid, alltid bäst.

och hostar i armvecket: tvåett

Och sju år senare står det klart att jag inte vill dö, så jag lägger halsduken i väskan, den är fortfarande varm av min svettiga nervositet, mina märkliga svordomar och mitt tuggande på naglarna. Mitt hjärta slår hårt och stolt när jag möter strömmen av besvikna brats vid Gullmars. De ser en trött tjej i glasögon och enkel vit sjal, en vem som helst som fipplar med sin Ipod, en bibliotekarie.

De ser inte min svällande bröstkorg, vet inte att jag jublar, av kärlek och en gnutta hån, och det stör mig inte.

Jag vet, att Stefan Liv är foten i Djurgårdens arsle. Vrid om.

kroppen minns det själen helst av allt vill glömma

Det finns sådant som aldrig lämnar en, som man måste återvända till och nagelfara, lite i taget, tills det är utspätt och nött och ofarligt. Att blanda ut en känsla med dagar, månader och år tills den bara är en hinna, minnet av en smak som en gång låg i gommen. Det finns en punkt i vänster fotvalv, en knut av något hårt och oböjligt och felaktigt. Någonting som inte skulle vara där. Jag tar höger tumme och trycker till och allting exploderar och sen kan jag släppa och böja, sträcka, böja, sträcka.

Jag låtsas inte om tomrummet. Jag gnider mina fotsulor; vi fortsätter gå.

För att jag kan, gå.

arvet

Hösten 2008 arbetade jag på AdLibris lager med mina gråtande fötter. Varje eftermiddag tog jag bussen från Uppsala till Morgongåva, 50 minuters resa, och varje kväll hem igen samma väg. En tid in i det där sjuveckorsvikariatet började jag lyssna på Lifsens rot som ljudbok under de där resorna, och någonting hände med mig. Lifsens rot är den enda ljudbok som Sara Lidman läst in själv. Jag tror inte det finns någon annan författare, utom Astrid Lindgren, där det blir så uppenbart att ingen annan människa med mer rätta kan berätta sin historia. När Sara läser blir allting annorlunda. Varje ord känns berättigat, varje språklig vändning är perfekt. Det är en rytm som är självklar, på samma sätt som havet som svallar mot stranden.

Och den rytmen blir i dig, också när du inte lyssnar. Det är alltid så; hur Sara är som ett gift i mig, en vridning, en smak i munnen och plötsligt skriver jag precis som jag vet att jag måste skriva. Så som jag alltid vill att det ska ljuda, varje ord. Stormen i människorna. De tvära kasten, armodet, vemodet; Glädjen. Viljan. Kärlek och vrede, kärlek och vrede, jag blir hes till slut, på alla dessa föredrag jag håller för människa efter människa, när jag försöker förklara och ser hur de blir nästintill blanka i blicken. Och jag som blir arg och bitsk och ursinnig för att ingen förstår, eller för att jag så uselt inte kan sätta ord på det, visa dem.

Men att det viktigaste kanske är att jag vet?

Igår såg jag Lifsens rot – berättelsen om Rönnog. En kvinna med ett dragspel (ljuvligt!) och en kvinna som ikläder sig Salmon Martinsson, Didrik Mårtensson, som biter och viskar och talar och det är vanskligt det där, att vara den som tolkar det som åtminstone en människa älskar över allt. Men det var fantastiskt. Jag var förstummad – och som alltid gråtfärdig – när jag anade Sara i rummet och full av beundran över att Ellinor kunde tala med Saras röst, men ändå sin egen. Att jag ville gå ner och slå armarna om henne för att hon bar ett spår av Arvet, att hon var en del av flamman, att hon gav mig känslan av att Sara kanske inte var död, ändå.

Att ingen mindre än Sara själv kunde sagt det bättre.

Och nu är jag full av allt det där, igen, förstås. Om du bara, kunde, sluta vara död.