under valv där evigt unga barn av saligheten bo

Jag hade saker att säga om varannandagsvår, om småkorkade tonårskillar, om litterära uppenbarelser på bussen klockan åtta en morgon när man har försovit sig och, givetvis, om mina jävla ben. Det mesta avmätt och raljerande.

Istället sitter jag med en känsla av ogripbart mörker i bröstet, den där lilla tomheten som infinner sig vid ett dödsbud som egentligen inte angår en, men som oundvikligen berör en.

För några år sedan snubblade jag, på internet-vis, över en blogg som jag ganska raskt sträckläste mig genom. Den var skriven av Loo Lönnroth, en tjej i ungefär min egen ålder, som jag inte kände själv men som jag visste var vän till några av mina vänner. Jag behövde inte läsa särskilt långt i hennes arkiv innan jag tänkte: jävlar vilken grym kvinna. Jag skrev ett mail till henne på samma internet-forum där jag först hittat henne, och berättade att jag tyckte att hon var awesome och att jag kunde relatera till en del saker hon skrivit om, i synnerhet om människors bisarra beteende på just internet. Framförallt tyckte jag att hon var en fantastisk författare. Vi utväxlade några mail, jag höll ett getöga i hennes blogg, sen försvann det ur min vardag som ganska mycket gör om man aldrig får tummen ur och skaffar RSS.

Loos livshistoria berättar hon bäst själv, men hon var en fighter som tog sig genom och upp ur riktigt djupa träsk. Därför kändes det osedvanligt förjävligt när jag vid ett spontanbesök i bloggen läste att hon fått cancer. Att hon, som var ensamstående mamma till en liten grabb, nu dessutom skulle tackla cellgifter och fan vet vad. Men hon såg ut att kämpa sig genom det också. Jag tittade in, stum av beundran. Glömde igen för vardagen, nytt jobb och flyttkrångel.

Loo dog i förrgår.

Det är inte upp till mig att skriva något om vem hon var; jag kände henne  inte. Men jag vet en smula om vad hon hade att säga, och det var viktigt. Och hon var fantastisk på att säga det. På samma sätt som jag skrapar med naglarna i varje bok Sara Lidman någonsin skrivit, liksom för att fånga upp en liten bit av hennes själ som dröjer sig kvar där, på samma sätt finns något, eller rentav otroligt mycket, av Loo kvar i hennes texter.

Så läs här. Gärna från början till slut. Läs och vet att den här människan fanns på jorden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s