krabbsaltade tångräkor

Klockan 07.01 liksom rosslar jag till, i en snyftning långt inne i skelettet. Jag har just satt mig på bussen och det går inte att luta huvudet mot rutan och jag vill åka hem. Innan jag ens har hunnit hela vägen bort.

Idag är alla jävla ungar och satans snorvalpar och håll käften huggormars avföda innan jag stryper er med era egna tarmar. Men det skriker jag inte. Jag är mild och säger ”grabbar, kan ni dämpa er lite?” och de små lammen tiger i en fjortondels sekund. Jag mäter upp dagen i famnar, en två tre fyr och vet att det inte finns någon ro i att åka hem.

Hemma väntar ett liv som ska stuvas ihop till något på en dag hanterbart, igen, och jag som på något vis försöker hinna med att jobba heltid, träna minst två gånger i veckan, läsa fyra böcker samtidigt, sortera och packa allt mitt bohag, inte glömma en enda räkning, se på hockey, se på fotboll, spela Final Fantasy XIII,ensam hitta nya hyresgäster så att jag slipper två månaders dubbelhyra, vara social med gamla vänner, vara social med nya vänner, äta ordentligt, inte bo i typ Groznyj, sova minst sex timmar varje natt, skriva, nätverka, framtidsplanera och behålla hoppet om våren, livet, lyckan.

Jovisst.

Någon som känner en eller två personer som har lust att hyra in sig i en andrahandstrea i Bagarmossen, typ ögonaböj?

alla jäntor var som vax uti min famn

I helgen somnade jag senast klockan tio fredag, lördag och söndag. Trött som ett litet snor. Jag har blivit en sån liten gumma! Jag somnar tidigt och vaknar tidigt, känner ett pockande behov av att diska undan innan jag går och lägger mig, har lavendelpåsar i troslådan och mazariner i skafferiet. Och i lördags drack jag körsbärsvin, ett litet glas, innan jag däckade. Ha! Jag har nästan alltid glasögonen en smula hängande på näsan och funderade på allvar på att locka håret medelst papiljotter. Stödstrumpor övervägde jag redan för ett och ett halvt år sen, när jag och tras-benen slavade på AdLibris. Och apropå tras tänker jag mig att det nog är ganska sympatiskt att sitta och väva. Sjunga gamla visor. Igår trallade jag på gamla dängor med Sven-Ingvars som jag rotade fram på Spotify åt mamma när hon hjälpte mig att flytta strax före jul. Eftersom hon, och därmed jag, alltid lyssnade på Svensktoppen när hon putsade fönster och bytte lakan och dammtorkade om helgerna i Åbogen känns det så fundamentalt RÄTT att skura köket till Dans borti vägen och Min gitarr. Jag har en bild inuti mig av mamma som hänger halvvägs ut genom ett fönster i mitt rum, bandspelaren står på bordet, det luktar såpa och ute är det solsken och tidig vår, fortfarande kylig. Gummiskrapan och trasan som far över rutan. Blomkrukorna som står undanfösta. Kent Finell.

under valv där evigt unga barn av saligheten bo

Jag hade saker att säga om varannandagsvår, om småkorkade tonårskillar, om litterära uppenbarelser på bussen klockan åtta en morgon när man har försovit sig och, givetvis, om mina jävla ben. Det mesta avmätt och raljerande.

Istället sitter jag med en känsla av ogripbart mörker i bröstet, den där lilla tomheten som infinner sig vid ett dödsbud som egentligen inte angår en, men som oundvikligen berör en.

För några år sedan snubblade jag, på internet-vis, över en blogg som jag ganska raskt sträckläste mig genom. Den var skriven av Loo Lönnroth, en tjej i ungefär min egen ålder, som jag inte kände själv men som jag visste var vän till några av mina vänner. Jag behövde inte läsa särskilt långt i hennes arkiv innan jag tänkte: jävlar vilken grym kvinna. Jag skrev ett mail till henne på samma internet-forum där jag först hittat henne, och berättade att jag tyckte att hon var awesome och att jag kunde relatera till en del saker hon skrivit om, i synnerhet om människors bisarra beteende på just internet. Framförallt tyckte jag att hon var en fantastisk författare. Vi utväxlade några mail, jag höll ett getöga i hennes blogg, sen försvann det ur min vardag som ganska mycket gör om man aldrig får tummen ur och skaffar RSS.

Loos livshistoria berättar hon bäst själv, men hon var en fighter som tog sig genom och upp ur riktigt djupa träsk. Därför kändes det osedvanligt förjävligt när jag vid ett spontanbesök i bloggen läste att hon fått cancer. Att hon, som var ensamstående mamma till en liten grabb, nu dessutom skulle tackla cellgifter och fan vet vad. Men hon såg ut att kämpa sig genom det också. Jag tittade in, stum av beundran. Glömde igen för vardagen, nytt jobb och flyttkrångel.

Loo dog i förrgår.

Det är inte upp till mig att skriva något om vem hon var; jag kände henne  inte. Men jag vet en smula om vad hon hade att säga, och det var viktigt. Och hon var fantastisk på att säga det. På samma sätt som jag skrapar med naglarna i varje bok Sara Lidman någonsin skrivit, liksom för att fånga upp en liten bit av hennes själ som dröjer sig kvar där, på samma sätt finns något, eller rentav otroligt mycket, av Loo kvar i hennes texter.

Så läs här. Gärna från början till slut. Läs och vet att den här människan fanns på jorden.

so I’m up at dawn, putting on my shoes

Jo. Det här är en omstart.

På sätt och vis känns det en smula fånigt, detta att ständigt byta hemvist. Men å andra sidan är det precis det jag gör, på riktigt. Jag rör mig vidare, jag är på andra platser, jag gör om, gör rätt och återuppstiger. Jag är inte densamma, så varför skulle allt annat vara det?

Någonstans kanske det finns en plats där jag kan bli kvar. Men jag letar än.

 
I just wanna make a clean escape
I’m leaving but I don’t know where to
I know I’m leaving but I don’t know where to.

[Bright Eyes]

ungen min får du aldrig

Vi håller barnet mellan oss, för han är den viktigaste personen i rummet, i världen. Vi kysser varsin kind, han skrynklar på näsan och skrattar mot sin mamma. Någonting i mig blir mycket mjukt när jag ser hur de tittar på varandra, Sara och Marcel. Hur de har valt ut varandra till universums medelpunkt. Du är mitt allt, säger de till varandra. Du kommer först, du är störst i hjärtat. Jag vill aldrig vara utan dig, skrattar mamman. Bara du är tillräcklig när det är svårt, svarar barnet.

Jag dansar med Marcel, lite klumpigt, med näsan i hans hår. Inga kval, inga tvivel.

Dig skall jag alltid älska.