Jag stryker mig mot hans hals och inser att han luktar nyfällt timmer, skog, med en lätt anstrykning av svett och sol, värme, människohud. Och det förefaller plötsligt självklart att jag är så förlorad. Att denna människa är ett träd. Att han är någon jag älskat sedan jag var gammal nog att se rakt. Att han är själva förutsättningen för att jag kan stå mitt i staden, i betongen och det kantiga grå och ändå få vara hemma. Hur allting stelnar och blir vasst så fort han gått utanför dörren.
Jag har frågat mig länge vad det var som hände, hur han kunde slita tag i mig så. Kanske var det så enkelt. Att jag kom nära nog att känna doften, bara ett ögonblick, och inse; detta är mitt träd. Här måste jag förbli.
Jag var ju för helvete utklädd till dryad.
