jag har lärt mig att kärleken inte är någonting att fästa sig vid

”vad var det nu du sade, att när man har det för bra
då faller allt ihop och blir till bara damm”

 

[Lars Demian - Aldrig en syster]

repris

Sistabarnet grodde ur jorden i gryningen av september. En blek och tunn liten stjälk som kippade efter luft och fann en värld befäst av mörker och kyla, och hon vände om, tillbaka, och började växa neråt, inåt. Hon kröp intill vårdträden och gömde sig för midvinterstormarna allteftersom hennes rötter slingrade sig genom marken, genom backarna och maderna, torvmossar och sänkt sjöbotten. Och liksom jorden hon sprang ur hade barnet något svultet och fattigt över sig, i blicken, hur hon kupade sina händer, hukade sina axlar och samtidigt,
skrattade lika plötsligt och vårdslöst som liljekonvaljerna slog ut i blom varje vår, som hundkäxen och smörblommorna och hon skälvde mellan dem i sommarnatten och sörjde hur de oundvikligen måste vissna bort på samma sätt som katterna föddes, försvann och dog om vartannat. Hon kände deras namn och överlämnade dem till jorden, viss om jordens kärlek och vårdträden viskade vaggvisor för varje prassligt doftande löv som föll om hösten, hon gungade i grenarna, kysste barken och kunde aldrig föreställa sig att de inte skulle vara eviga;
hur inget skrämde och lockade henne så intensivt som evigheten.

vi är tillbaks där allt började

Det är sommar igen. Vi har gått runt. Jag älskar det.

vart jag än går

Till slut blir jag arg för att allting handlar om honom. Som om världen i övrigt hade upphört. Helgen förflöt i en enda röra av armar och ben, ömsom i sängen, ömsom i soffan. Vi gick i solen, jag fräste åt honom att inte gå så förbannat fort och klöste hans hand. Isen låg kvar i tjocka, ojämna lager över gångbanorna men våren fläkte ut sig och här är jag nu, till slut. Ett glas vin på lokalpuben i Sollentuna som jag tiggde mig till efter att sporten gått åt helvete en gång till och sedan slumra på hans bröst, jag tittade inte på filmen. Och det var tillräckligt, det var fullgott att bara vara med honom och detta gör mig rasande och rädd, för vad vore jag då utan?

därefter: lönnarna blommade och jag förblev

Jag stryker mig mot hans hals och inser att han luktar nyfällt timmer, skog, med en lätt anstrykning av svett och sol, värme, människohud. Och det förefaller plötsligt självklart att jag är så förlorad. Att denna människa är ett träd. Att han är någon jag älskat sedan jag var gammal nog att se rakt. Att han är själva förutsättningen för att jag kan stå mitt i staden, i betongen och det kantiga grå och ändå få vara hemma.  Hur allting stelnar och blir vasst så fort han gått utanför dörren.

Jag har frågat mig länge vad det var som hände, hur han kunde slita tag i mig så. Kanske var det så enkelt. Att jag kom nära nog att känna doften, bara ett ögonblick, och inse; detta är mitt träd. Här måste jag förbli.

Jag var ju för helvete utklädd till dryad.

ättestupa

Jag blir gnisslig, som halloumiost. Något skär sig, i tänderna och gommen, det skaver i halsen och under fotsulorna.

Fyra arbetsplatser. Det känns som om jag börjar om hela tiden. Jag blir liten och vresig och aldrig fullgod. Min bästa vän vill gå bärsärkagång på Försäkringkassan. De säger till honom ”smärta är inget hinder” och det var ju tur, sagolik tur, att de meddelade honom det så att han inte gick runt här och trodde sig hindrad av det faktum att han inte kan stå och gå. Jag tänker att i jämförelse, med honom, med mig själv för bara två år sen knappt ens det: jag har det väl förspänt. Kan jag väl tåla. Kan jag väl få att gå runt.

Jag förstår inte hur mina älskade står ut med mig; jag orkar inte vara mjuk. Jag går och lägger mig tjugo över åtta och blir arg när mamma ringer strax före nio. Undrar varför ingen kan läsa mina tankar och veta att här behövs det dalt, rågad sked tack. Smekningar över fjunen i nacken, så att jag får lov att glömma. Blunda.

Februari förblir min andra november. Vintern slår tillbaka. Ingen orkar andas. Jag gör upp planer; han säger att han blir så glad över att få ta mig med.

onsdag morgon, matlådan packad

Jag halkar till bussen, jag skyndar till tåget, jag glider (ofrivilligt) över trottoaren vid jobbet. Och hela tiden i mitt huvud.

i fjol: Uprising

Det började svårt. De här dagarna, de var kalla och blöta och hårda, liksom. Vi var blinda och stelfrusna, rörde oss ovigt framåt mot minsta springa av ljus. Vi? Jag talar i pluralis majestatis men jag tror inte att jag var ensam.

Våren som vägrade komma. Halka, skotta, halka, pulsa, värka. Jag irrade mycket i fjol. Tvivlade mycket. Grät mycket. Bet mina naglar till grus. Men såhär i efterhand känns det ändå bara som en bråkdel. Som något i sammanhanget försumbart. Faktum är att 2010 nog blev det bästa året så här långt i mitt vuxna liv. Ett av de allra finaste av alla tjugoåtta, rentav.

Några av höjdpunkterna:

[Foto: Daniel Wengel]

 

Och så det enkla, men oumbärliga faktum att jag år 2010 äntligen fick, kunde och ville jobba heltid. Oftast astrött, ibland utmattad intill tårarna, men jag gav mig inte en enda gång. Lena Manns, om du någon gång snubblar över det här: I fucking made it. Tack.

trettondagen

Och vi ligger på en knarrig uppblåsbar madrass där varje rörelse måste följas av en motrörelse av den andra, och han somnar där, på min rygg med armarna runt mitt nakna bröst och näsa och kind i skålen mellan mina skulderblad och jag rör mig inte, jag tänker, jag kan dö nu, här, jag är färdig, jag är lycklig, over and out.

samma fruktan som tvingar oss ner på knä

Jag sväljer dagarna, en efter en. De glider förbi. Jag tänker bara på sådant som jag inte kan yttra mig om. Inte ett ord. Jag talar inte om det, skriver aldrig ner det. Jag vet inte om det är för stort eller för smått, men det får inte finnas utanför mig.

Jag går runt och är rädd. Inte alltid, men någon gång varje dag. Ett mörkt sug, en klump jag inte kan resonera bort. Jag vet att onda saker händer, vem som helst, när som helst. Jag tänker att jag kanske blivit förskonad ganska länge nu. Att det kommer smälla snart. Jag kan inte värja hotet, jag kan inte värna mina kära mer än att jag kryper upp och klänger mig fast vid hans nacke när han sover i min säng.

Vi är, när allt kommer omkring, mycket små. Mycket sköra.