angående återfödelse

Jag har ett gnagande behov av att ge mig av.
Ett annat av att bege mig hem.

Jag lämnar människor bakom mig. Det är inte det att jag går ifrån dem. Jag bara blundar och står still med handflatorna mot höfterna och ljusen brinner ner emellan oss. Och kanske är det inte dem jag lämnar, i första hand. Kanske är det en del av mig själv jag inte längre orkar veta av.

Jag har aldrig riktigt haft förstånd att hålla isär saker. Kärlek och hat. Liv och död. Mig själv och andra. Jag saknar vett att vara närvarande men ändå sval. Att gå bredvid men inte tätt intill. Det finns ett utrymme på min vänstra sida  som är ett gapande sår, en oavslutad bokstav, och jag försöker liksom parkera.

Hur många liv har jag hunnit leva? Jag bläddrar genom mina anteckningsböcker och ser att det är jag, att de är skrivna av en och samma men ändå helt olika. Fågel Fenix sade jag, om och om igen. Jag vill tro att alla dessa skal jag ömsat har varit lite, lite bättre varje gång. Att det går uppåt. Men jag vet inte. Jag kommer på mig själv med att vara lite mindre uppriktig. Lite mindre varm. För att de sade åt mig, att sluta ta så hårt på allting? Eller bara för att det blev så ansträngande att gå runt och svettas?

Det är fortfarande samma märkliga mittemellan. Varken eller. Inte tillräckligt av någonting. Hur länge får man egentligen lov att vara ett okunnigt barn som går runt och låtsas vara stor?

Andvari

Vissa utvalda söndagar stod han där, på Stora Torget, i hörnet av en av dessa oräkneliga gallerior; tänk att jag inte längre minns dess namn? Alltid i solsken. Det var som om han steg upp ur jorden just när det behövdes, när hjärtat var spänt till den yttersta gränsen och redo att flamma till med en liten suck och saktmodigt förtäras.

Han hade långt vitt skägg och sjömanskeps och klappade takten med vänster hand inträdd i en liten handdocka, en apa i plysch. Han vevade sitt positiv och världen förändrades runtom mig. Som om konturerna blev klarare, färgerna bjärtare; som om människorna rörde sig långsammare och mer graciöst, världen var en dockteater, livet var en film. Jag började också röra mig sådär; lättare och lugnare, helt utan besvär och alltid i takt med jordens underströmmar. Jag gick på kullerstenarna kring Kyrkbacken och Svartåns bruna vatten kluckade och skvalpade och grät. Jag kysste lönnarna i Vasaparken om våren och om hösten likaledes, strök med fingrarna över barken och bad dem skicka bud.

Jag var på väg fram till honom så många gånger, med en lapp i fickan ifall rösten inte skulle bära; jag ville säga något om hur han gjorde allting så mycket vackrare, att han fick mitt hjärta att svalla och brusa och vara tillfreds. Men jag måste alltid ta ett extra varv ner mot ån, åt Lykttändargränd till, för att riktigt finna modet och när jag kom tillbaka var han borta. Kvar stod jag i mina sjalar och mina armband och med en skrynklig femtiolapp i handflatan och bröstet färdigt att spricka.

I alla städer har jag sökt honom, på alla torg, i alla hörn. Hans vänliga leende; den lilla nicken när jag placerade slanten i cigarrasken. Han var där när jag kvittrande och förälskad drog runt med Nathanael vid handen, han var där när Stella vände sig bort och dog. Han var där i alla Innan och alla Efter men jag vet inte varifrån han kom eller vart han sedan gick eller om han ens var mänsklig, verklig; denna pliriga lilla gubbe som vevade trolldom över världen.

på näset

Jag går under järnvägen och glömmer att staden finns. Höghusen sjunker ner i jorden. Asfalten drar sig tillbaka. Jag står vid sjön och vänder ryggen till och längtar efter att ta av mig skorna och vada ut i vattnet. Jag tänker mig att det är kallt och lite dyigt.

Jag går över bron och färdas 49 mil söderut. Sjövatten och vitsippor. Björkpollen och lönnblom. Något skälver i bröstet när jag går upp för grusvägen och det knastrar under fötterna på ett sätt som ringer som mitt eget namn. Jag viker av in i skogen och går på stigar jag aldrig förut känt. Det är märkvärdigt. Hur kan jag vara vilse i en skog som luktar så välbekant?

Jag blir arg på människorna som bor där; människor jag inte känner. De grillar och metar och har ingen aning. Jag presenterar mig för träden, vart och ett, och säger: vi ses snart igen. Kanske redan i morgon. Om ni kunde skicka ett meddelande genom jorden? Om ni kunde hälsa att jag längtar, gråter torrt på bussen och lovar? Det är inte länge kvar nu. Helge Å och Låkasjön och skålgropsstenen; jag är hos er snart. Jag glömmer aldrig.

adressändring

Efter dessa tre år rör jag mig alltså vidare och jag inser att det verkligen är dags. Att städa ut och lämna. Inte glömma, men aldrig gå tillbaka.

Det är så mycket som är likt. Tiden, lukten, platserna. Jag blir förvirrad om morgonen när jag sluter ögonen vid tåget. Jag minns andra vintrar som aldrig tog slut, och vad som följde efter dem. Men detta är något annat.

Allt är just som då, men helt annorlunda. Jag har större planer. Jag väntar på något bättre.

hetvägg

Jag tänker på värme,  vitsippor och vetorätt. Vi står till knäna i snömodd och knyter näven. Det är ett ljud i luften, en ton som inte går att lokalisera. Ett skrik som inte går att tysta. Vi vänder på bokstäverna och skriver så fort vi kan, utan att hinna andas, som om vi är rädda att orden ska försvinna lika fort som de kom.

För varje sak vi upplever glömmer vi något annat. Summan av minnen är konstant.

Oktober 2011

Det finns en oändlig lucka av tystnad. Kanske är det möjligt att fylla den, till slut.

 

Jag vaknar ur dvalan med blödande händer. Mina fingrar, som kände din kropp som min egen – varje linje, varje krök – har trevat oupphörligt utmed kanterna i hålet du lämnade efter dig. De är skarpa och oförsonliga. Det är blod på klänningen och lakanen, jag är blek och uthungrad.

Vart jag än går följer det där tomrummet efter mig som en tyst och trogen skugga. Jag måste ta spjärn för att inte falla ned i det; det är större än mig. Mina såriga händer gräver och river, försöker nöta ned kanterna så att de inte ska plåga mig så, mjuka upp konturerna, tills det bara är ett oformligt, uddlöst mörker. Jag känner mörkret; jag har burit det länge. Jag klarar bara inte av det när det är format som du, när det går som en man genom rummet, när det ligger bredvid mig i sängen och trevar över bröstkorgen.

Ögonblicket mellan bro och mark, när du bara faller. Jag hänger där, som en oavslutad bokstav. Jag vill bara landa, brytas, läka, resa mig och gå. Ned i marken, ned i motorvägen.

Det är alltid där jag slutar.

Det är alltid där jag börjar, om.

som vill fälla vingarna ut över världen

Vi går omvägar. Över gatan, fyrtio meter på den sidan, över gatan igen, hundra meter på andra sidan. Vi väjer undan och viker av för att slippa snubbla. Vi vill bara stå kvar, hålla oss på fötter, inte förstöra våra leder så förbannat. Inte stryka för nära gatan, hörnen, bussarna.

Vi vill fram, fort, men det finns inga genvägar, inga raka spår.

Ingen sand. Den är redan nedtrampad och införlivad, den rivs upp och fastnar under skorna och följer oss in, lägger sig i knävecken och i gommen och knastrar hela natten. Vi vaknar med rivsår. Vi somnar med skoskav. Vi rör oss däremellan, stelt och vaksamt och utom oss av svält.