missfall

Tordyvelgatan tog emot mig som ett förlorat barn. Öppna armar, te på citronmeliss och så mycket mat en människa orkar äta. Och jag kröp in i värmen, in i en doft som jag tillbringat så mycket tid i. I fönstret hittar jag en blomma med ett solblekt tackkort från den där fruktansvärda sommaren. I badrummet hänger en lapp med ett smeknamn som nästan ingen använder längre.

Och sedan reste jag mig och gick ut. Jag gick dit. Jag vet inte vad det är för litet silkessnöre som kittlar och sliter i mig varje gång jag är tillbaka, men jag måste gå dit. Det är givetvis inte första gången. Jag har gått förbi där hundratals gånger de här tio åren. Jag har stått där och tittat ner om och om igen. Men rörelsen är kvar i mig, som taggtråd som löper genom strupen och ner i magsäcken. Det bränner och svider och guppar, obekvämt och slingrande.

Jag går dit och möter upp henne, detta lilla troll i manchesterbyxor och palestinasjal. Försöker förstå hur hon kunde förmå sig. Försöker att inte tänka på allt som fick henne att förmå sig. Försöker stå ut med tanken på vad som krävs, för att någon skall kunna förmå sig, hur svart och tjockt och fasansfullt det måste vara för att detta skall vara en lättnad. Ett svar.

Jag tar ett foto utan att begripa varför jag skulle vilja. Det är en morbid och konstig sak att göra, men jag måste. Denna lyktstolpe är för alltid en milstolpe. Ett riktmärke, ett vägskäl. Jag går hem till pappa Leif som just har talat om parallella dimensioner och jag försöker tänka mig en där jag inte, föreställa mig de här tio åren utan ett sådant hack i skivan. Jag låtsas att det går en Kristina någonstans, obehindrat. Hon vandrar vid sjöarna i Skottland och hoppar från sten till sten utan att knycka till och landa med höger fot först. Hon har inte ont. Hon börjar inte gråta när hon går över en parkering. Hon har ingen känsla för höjder, inget minne av tomrum. Men hon vet inte allt jag vet. Hon vet ingenting alls.

and to live without a compromise, is to die a little less in my eyes

Så det blir en fråga om smärtgräns. Att hela tiden flytta fram sina positioner gentemot sig själv. Att höja trösklarna, svälja lite mer saltvatten. Gå rakt ut i sjön tills vattnet sipprar in i näsan och sedan huvudet under ytan tills allt spricker.

Därefter kan du gå upp, klappa dig torr, andas djupt och långsamt och lämna allt det andra kvar på bottnen.

Men det finns smärta som jag aldrig kommer undan och ibland hatar jag världen. Jag hatar alla som kan gå ut, käckt och glatt, och gå tre mil och komma hem och duscha och klappa uppskattande på kroppen och säga ”bra gjort”. Jag hatar alla som inte måste pröva fotfästet, försiktigt, varje gång rastlösheten tar dem. Jag hatar alla dessa felfria ben.

Det är inte lönt. Jag gör det ändå, för annars finns det bara en till person att hata och det får fan räcka med det.

Jag har nått smärtgränsen.

our bodies get bigger but our hearts get torn up

Det blev sommar igen. Jag går runt med uppspärrade ögon och nickar åt löv och gräs och blommor och undrar hur de kom, hur de trängde igenom isen. Syrenerna blommar om nästan omärkligt och säger: var här nu. De klipper årets första gräs och det ligger kvar och torkar i solen och doften viskar: åk hem nu. Det stora huset med de tomma ytorna känns plötsligt trångt och instängt och under dagen låter vi fönstren stå vidöppna men kippar ändå efter luft. Vi räknar ner på fingrarna. Snart räcker två händer. Sommaren är fortfarande ett löfte. Jag har aldrig ätit så mycket jordgubbar på så kort tid, men en hel solig dag sitter jag inne i mitt källarvalv och värker och orkar inte vara i. Det är oförlåtligt. Jag har ännu inte badat, men känner smaken av sjövatten i munnen varje gång jag går utmed sjön.

Den bästa promenaden var i regn.

Jag kom hem blödande och smutsig och liksom nyfödd. Det finns så mycket vintersmuts att spola av, så mycket mörkt och ruttnande och ingrott som måste gnuggas ur huden med salt och sand och syra.

Jag lyssnar på vinterns musik men håller den försiktigt på avstånd. Mumlar för mig själv på stigen. Mimar stelt på tunnelbanan, vänd ut mot natten. En dag till.

angående återfödelse

Jag har ett gnagande behov av att ge mig av.
Ett annat av att bege mig hem.

Jag lämnar människor bakom mig. Det är inte det att jag går ifrån dem. Jag bara blundar och står still med handflatorna mot höfterna och ljusen brinner ner emellan oss. Och kanske är det inte dem jag lämnar, i första hand. Kanske är det en del av mig själv jag inte längre orkar veta av.

Jag har aldrig riktigt haft förstånd att hålla isär saker. Kärlek och hat. Liv och död. Mig själv och andra. Jag saknar vett att vara närvarande men ändå sval. Att gå bredvid men inte tätt intill. Det finns ett utrymme på min vänstra sida  som är ett gapande sår, en oavslutad bokstav, och jag försöker liksom parkera.

Hur många liv har jag hunnit leva? Jag bläddrar genom mina anteckningsböcker och ser att det är jag, att de är skrivna av en och samma men ändå helt olika. Fågel Fenix sade jag, om och om igen. Jag vill tro att alla dessa skal jag ömsat har varit lite, lite bättre varje gång. Att det går uppåt. Men jag vet inte. Jag kommer på mig själv med att vara lite mindre uppriktig. Lite mindre varm. För att de sade åt mig, att sluta ta så hårt på allting? Eller bara för att det blev så ansträngande att gå runt och svettas?

Det är fortfarande samma märkliga mittemellan. Varken eller. Inte tillräckligt av någonting. Hur länge får man egentligen lov att vara ett okunnigt barn som går runt och låtsas vara stor?

Andvari

Vissa utvalda söndagar stod han där, på Stora Torget, i hörnet av en av dessa oräkneliga gallerior; tänk att jag inte längre minns dess namn? Alltid i solsken. Det var som om han steg upp ur jorden just när det behövdes, när hjärtat var spänt till den yttersta gränsen och redo att flamma till med en liten suck och saktmodigt förtäras.

Han hade långt vitt skägg och sjömanskeps och klappade takten med vänster hand inträdd i en liten handdocka, en apa i plysch. Han vevade sitt positiv och världen förändrades runtom mig. Som om konturerna blev klarare, färgerna bjärtare; som om människorna rörde sig långsammare och mer graciöst, världen var en dockteater, livet var en film. Jag började också röra mig sådär; lättare och lugnare, helt utan besvär och alltid i takt med jordens underströmmar. Jag gick på kullerstenarna kring Kyrkbacken och Svartåns bruna vatten kluckade och skvalpade och grät. Jag kysste lönnarna i Vasaparken om våren och om hösten likaledes, strök med fingrarna över barken och bad dem skicka bud.

Jag var på väg fram till honom så många gånger, med en lapp i fickan ifall rösten inte skulle bära; jag ville säga något om hur han gjorde allting så mycket vackrare, att han fick mitt hjärta att svalla och brusa och vara tillfreds. Men jag måste alltid ta ett extra varv ner mot ån, åt Lykttändargränd till, för att riktigt finna modet och när jag kom tillbaka var han borta. Kvar stod jag i mina sjalar och mina armband och med en skrynklig femtiolapp i handflatan och bröstet färdigt att spricka.

I alla städer har jag sökt honom, på alla torg, i alla hörn. Hans vänliga leende; den lilla nicken när jag placerade slanten i cigarrasken. Han var där när jag kvittrande och förälskad drog runt med Nathanael vid handen, han var där när Stella vände sig bort och dog. Han var där i alla Innan och alla Efter men jag vet inte varifrån han kom eller vart han sedan gick eller om han ens var mänsklig, verklig; denna pliriga lilla gubbe som vevade trolldom över världen.

på näset

Jag går under järnvägen och glömmer att staden finns. Höghusen sjunker ner i jorden. Asfalten drar sig tillbaka. Jag står vid sjön och vänder ryggen till och längtar efter att ta av mig skorna och vada ut i vattnet. Jag tänker mig att det är kallt och lite dyigt.

Jag går över bron och färdas 49 mil söderut. Sjövatten och vitsippor. Björkpollen och lönnblom. Något skälver i bröstet när jag går upp för grusvägen och det knastrar under fötterna på ett sätt som ringer som mitt eget namn. Jag viker av in i skogen och går på stigar jag aldrig förut känt. Det är märkvärdigt. Hur kan jag vara vilse i en skog som luktar så välbekant?

Jag blir arg på människorna som bor där; människor jag inte känner. De grillar och metar och har ingen aning. Jag presenterar mig för träden, vart och ett, och säger: vi ses snart igen. Kanske redan i morgon. Om ni kunde skicka ett meddelande genom jorden? Om ni kunde hälsa att jag längtar, gråter torrt på bussen och lovar? Det är inte länge kvar nu. Helge Å och Låkasjön och skålgropsstenen; jag är hos er snart. Jag glömmer aldrig.